Kasten Rönnowsgatan 10, HALMSTAD 035-121660 Öppet: Tis-Fre 09.00-18.00 Lör 09.00-14.00

Vad hände med fiket?

Hej alla glada!
 
Vet ni vad...för en tid sedan så muttrade jag och Johan till varnandra i bageriet...ibland när vi är riktigt trötta så gör vi det..när man sätter sig på en mjölsäck och känner hur benen nästan domnar. 
-Johan, vi kommer aldrig någonsin kunna åka på semester...
-jag vet...
-jag hade verkligen velat göra det någon gång i livet...
-jag med...
 
Typ så lät det sedan började vi jobba igen. Jag tror att hade vi inte haft barnen så hade vi arbetat ihjäl oss. För mig och Johan så spelar det ingen roll hur många timmar vi jobbar på en dag. Om det är 8 timmar eller om det är 15 timmar. Jag blir inte mer trött av 15 timmar, att jobba är för mig något roligt, min passion. Att få jobba med sin passion är nog få förunnat men ack så fint. Jag kollar aldrig på klockan och tänker "är det inte dags att gå hem snart" Däremot så kollar jag ALLTID på klockan och tänker SHIIIIIT VAD FORT TIDEN GÅR!!!!!! HUR SKALL VI HINNA!!!???? Sedan barnen kom så begränsades tiden man kan jobba och det är verkligen något som jag får jobba med i huvudet, att känna mig nöjd med det jag presterat på den tiden jag hade idag, eller igår! Jag har dock gaanska långt kvar där för jag försöker ALLTID in i det sista att klämma ut så mycket jag kan av tiden och sätter mig själv alltid i klistret så att jag får springa till bilen för att hämta barnen på förskolan med andan i halsen. Det är därför jag säger att det är tur att barnen kom till oss för att ta ner oss på jorden och sluta bo på jobbet. För det hade vi gjort, även om vi hade gillat det så hade det kanske inte varit sunt?
Bara för att vi inte blir tröttare av fler timmar så blir vi ju såklart trötta, jäkligt trötta, jag blir mest trött av stressen man utsätter sig för. Nu har jag börjat med praliner, lyckan är total över att vi har praliner i butiken men jag är fortfarande bara en person som gör mitt jobb och jag vägrar ta bort något annat ur sortimentet så nu skall man hinna med en sak till på samma tid. Fast det är så värt det när man skuttar av glädje när pralinerna slåss ut ur formen och ligger och blänker på marmorbänken...då är det värt allt!
 
Här kommer fiket in, det där som vi skulle öppna, för visst hinner vi väll med det med...eller? Efterfrågan, vår oförmåga att kunna väga in hur mycket vi hinner med i våra liv och att det just i detta nu fanns lokaler lediga runt oss gjorde att vi kände en enorm stress och satte press på oss själva att öppna fiket. 
Vi hade till och med tjingat en lokal och nu var det dags...vi hade börjat räkna siffror men mitt i allt så tittade vi på varandra och sa -fan vi löser inte detta...vi fixar inte det. Johan och jag, vi har gett allt vi har av oss själva och vi kan inte ge mer..allt vi har behöver vårt bageri...vi är inte redo, inte nu, kanske inte på några år men man skall aldrig säga aldrig. Vi behöver ge allt till vårt bageri nu och en låång tid framöver, full fokus och kärlek på det och så får det bli. Det känns som ett tryggt och bra beslut, jag är stolt över oss som tog detta beslut. Fan ta oss om vi hade kört, då hade kanske allt rasat för oss? Jag vet att många hade hoppats på fiket och kanske blir besvikna men misströsta ej. Vi disskuterade hur vi skulle kunna lösa kaffesituationen, vi vill servera gott kaffe för jag avskyr dåligt kaffe. Ingen av oss är baristor eller har tiden att bli, vi har inte platsen för en stor kaffemaskin, så vad göra? Nu har vi löst det. Vi har köpt en Nespressomaskin. Miljövänligt, obesrutat kaffe i en lagom temp med god crema. Vi kommer inte att krångla till det, man kan köpa enkel/dubbel espresso, latte, cappuccino eller vanlig kaffe med eller utan mjölk. Mjölken kommer från Wapnö. Nespresso jobbar aktivt med sina miljöprogram både hos bönderna och för att göra en så liten negativ påverkan på miljön som möjligt. Vill man veta mer så får man gärna maila så finns det massor av info. Kaffet kommer att säljas i butiken i en "to go mugg" eller om man så hellre vill så kan man låna en färgglad möjligen något mjölig pall att sätta sig med utanför, mot vår vägg. Kanske med en bulle som sällskap, kanske inte. Vi håller det enkelt, det blir bäst så! 
 
För att dra tiden tillbaka till mjölsäcken, där jag muttrade över tanken på att aldrig kunna åka på semster...(Jag och Johan har under våra 7 år tillsammans varit i Köpenhamn i två nätter som längsta utlandsresa)...man får känna sig trött ibland...och muttra, men bara en stund, annars faller man...ner i det bittra landet där allt är svart...
Just den dagen låg det ett mail i min inkorg, från vår bröllopsfotograf... och bara en liten stund senare den dagen hoppade jag och johan högt och skrek av lycka för vi skall få åka några dagar till solen på ett äventyr...nästa vecka. Några dagar får vi sola..några dagar skall vi göra något helt annat. Ivrigt sprang jag in till Loffe på Bygget och sa att nu får de gääääärna lägga om vårt golv i diskrummet kanske just mellan tor-lör vecka 18! Eftersom det inte är en akut skada så har vi själva fått välja när det skall ske, inom vissa ramar men vi har ju såklart varit lite sura eftersom det betyder att vi inte kan ha öppet under ett par dagar. Just nu passar det dock alldeles perfekt, om ni frågar oss:):):):):) 
Susanne och Rebecca styr upp butiken under de dagar vi är borta, det klarar de galant! 
 
Nästa vecka har vi alltså följande öppettider:
 
Tisdag-onsdag- Öppet
Torsdag- stängt pga av röd dag
Fredag-Lördag- Vi kommer att baka bröd till di Mare i drottning kristina passagen där ni kan köpa eftersom vi kan baka bröd men inte ha öppet butiken. 
 
/ En trött, glad, solsuktande My som också har lite ångest över flygresan...
 
 
 Dessa två bilderna är från den allra första bakdagen i bageriet....lipar nästan när jag ser dem...så stolt över Johan som stod helt själv i månader, både bakade och sålde, fattar inte hur det gick till...
...och så lille Cornelis som vi hade klätt i bulltröja dagen till ära..bara en liten plutt på halvåret, herregud vad vi slet för att få allt att funka...men nu är vi inte där längre...nu är vi här och vi sliter fortfarande fast med jäkligt stolta hjärtan.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0