Kasten Rönnowsgatan 10, HALMSTAD 035-121660 Öppet: Tis-Fre 09.00-18.00 Lör 09.00-14.00

Öppnar på torsdag

Godkväll!!
 
Vi ligger i vardagsrummet på golvet och målar hyllor, just precis nu känns det sådär lagom kul!! Eller förresten, fel av mig, Johan står prydligt och målar över två bockar och JAG ligger som en säl på golvet och målar ostrukturerat! Vi håller ju på att renovera och fräscha upp butiken och som vanligt så tar allt lite längre tid än man först tror men vi kommer få färdigt..man får bara utnyttja dygnets alla timmar. Det kommer verkligen bli en förändring, kul! Hoppas ni gillar det, och ja, vi med för vi vet knappt själva hur det kommer se ut, det är lite så vi jobbar, följer känslan som man har för stunden!
 
Men för alla er som längtar och väntar så öppnar vi alltså upp på torsdag kl 7.30 och hälsar alla hjärligt välkomna tillbaka igen! 
 
/My 
 
 

Semesterlunk & öppningsdags snart

Hallå på er!
 
Jag vet att det varit lite inläggsfattigt under våren, det har varit en stormig vår i våra liv, hänt mycket och vi inledde sommaren med att min mamma lämnade oss alldeles för tidigt i livet precis samtidigt som vår lilla bebis kom till världen vilket var en jävla krock för både psyke och hjärta. Därför har denna sommarstängning varit extra skön för oss alla i familjen och vi har samlat lite kraft! 
 
Nu är det dock snart dags att börja baka igen, kul!!! Jag och Johan kommer varva bebisliv med bageriliv, det blir perfekt! Nästa vecka öppnar vi upp och kör vi igång men inte förrän på torsdagen, anledningen till det är faktiskt att vi skall fräscha upp hela butiken, måla om och dessutom till mångas glädje bygga om så att vi kommer få rum med 6 sittplatser inomhus!! Det är vi jätteglada för eftersom det tillför en skön känsla och butiken blir mer levande!
Vi hoppas att alla ni har haft en fantastisk sommar och att ni är taggade och brödsugna till tusen när vi öppnar igen!!!!
Dessutom kommer hösten bjuda på en annan spännande/läskig sak...HUUA!!!!!!! 
 
/My
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inlägg 5, Bloggstafetten

Jag stod med honom i mina armar och tänkte…nu dör vårt barn…

Jag var hemma på min vanliga arbetsplats igen. Jag testade allt mellan himmel och jord, jag hade så mycket inspiration. Det brann i mig, jag beställde torkmaskiner och råvaror från hela världen. Mina chefer tyckte nog jag var pesten, jag var tjatig och girig, ville ha allt jag sett. Varför kunde det inte vara som utomlands, varför kunde inte vi vara 10 pers som stod med desserterna, jag vet ju varför, för att utomlands står alla och jobbar i princip gratis, den mentaliteten har vi inte i Sverige. Jag gjorde alldeles för avancerade desserter för vad jag hann med, levde på gränsen varje kväll, skulle det funka? Jag levde på jobbet…jobbet var mitt hem och älskade det..men det var dags…Jag skulle vidare…

Jag flyttade från Halmstad till Göteborg två dagar innan julafton. Göteborg var aldrig något för mig..jag satt i min lägenhet som jag själv tapetserat med olika tapetlängder och lyssnade på sorgliga låtar när jag inte jobbade. Jag levde på isbergsallad med dressing, hade ingen soffa utan satt på små kuddar på golvet. 

Göteborg var inte min stad men jag ångrar aldrig att jag flyttade dit. I ett kök träffade jag honom…jag blev kär. Han gjorde mig lycklig. Killen i sotarmössan var Johan och vi drog från Götet till Stockholm i Augusti. Vi packade in oss i en miniskåpbil och åkte vår väg.

Han stod på Lux Stockholm och jag stod på Fredsgatan 12, vi bodde i en andrahandslägenhet i ”Sumpan”. Vi jobbade om varandra jämt. När Johan var ledig på helgen så jobbade jag från tidig morgon till sent ut åt natten, bussen hem tog en evighet och jag brukade komma hem i ”gryningen”. På söndagen var jag ledig…då sov jag till långt ut åt kvällen, när jag vaknade frågade jag vilken tid det var… Andra helgen var jag ledig då var det Johans tur. I veckorna sågs vi inte heller men vi visste hur det var, båda brann för samma sak, vi förstod varandra. Det var aldrig någon som gnällde över att vi aldrig sågs. Jag såg honom och han såg mig.

Fredsgatan 12 var galet, det svåraste jag gjort just prestationsmässigt men också det jag är mest stolt över och något som jag ser tillbaka på som en väldigt rolig tid i mitt liv. Vilket gäng vi var och alla körde. Paul Svensson stod i luckan och ropade  -frikostigt men elegant ! Han vände och vred på  bladen och vad han än gjorde så blev det bättre än vad man själv gjorde…jag lärde mig mycket av honom. Jag fann en fantastisk vän i killen som stod och skrek -KÖÖR TILLS NI DÖÖR!!!!!Det var Christofer Ekman. Danyel Couet gav mig den finaste komplimangen jag fått…publicerad i Expressen och allt…den tar jag fram ibland och läser…Alla som jobbade där under den tiden har framgångsrika karriärer och restauranger idag och jag är stolt över att ha jobbat med var och en av dem.

En dag började mina armar att blöda från sår som uppstod…de sa att jag var var allergisk mot rostfritt…men testerna visade att jag inte var det…de trodde att det var en kombinationsallergi. Att det var stressen som utlöste den. Jag virade lager på lager med bandage runt armarna under service, på natten när jag kom hem så stod jag i duschen och klippte upp dem och de satt fast i såren, golvet i duschen blev rött av vattnet som rann ner i golvbrunnen. En dag sa Paul till mig… -Du får inte jobba kvar här, jag kan inte se det länge! Jag grät i trappen…jag hade ju hittat hem…jag var ju nöjd nu...jag ville inte lämna av några jväla sår...

Jag började på Lux dessert och Choklad…samtidigt som vi köpte vår första lägenhet inne på Kungsholmen. Tänkte att om jag inte kan jobba med rostfritt så får jag jobba med plast och marmor. Det var så annorlunda, restaurang och konditori. Man tvingades tänka helt annorlunda. ”Service” försvann och man jobbade för att hålla uppe ett sortiment i butiken istället för att preppa till kvällsservice på restaurangen. Ted Johansson som ägde Lux Dessert och Choklad har jag mycket att tacka för. Jag minns speciellt första gången jag skulle temperera choklad -var är termometern sa jag. -Vad skall du ha den till? sa han. Han litade på sina egna läppar istället för termometern. Jag hade aldrig tempererat med läpparna? Han gav mig termometern, den var sölig på att visa tempen och jag ville skylla på termometern när det gick åt helskotta. -Så, då använder vi inte den mer sa Ted och skrattade.

En dimmig septemberkväll i duggregnet satt jag och Johan på klipporna i Fredhäll och åt skinkmackor och lyssnade på 60-talshits genom min lilla rosa radio jag fått i julklapp. -Du skall bli pappa, sa jag till Johan. Vi grät av lycka i dimman.

Vi väntade och längtade efter vårt barn. Jag spydde 10 gånger om dagen i fyra månader. Jag minns att jag inte vågade berätta för kockvännerna att vi skulle ha barn för jag var livrädd för att behöva försvara mig som yrkesmänniska. Att de skulle säga..ja ha..nu är det över för henne, nu skall hon bli mamma. Jag har aldrig direkt jobbat med en tjej i Sverige och det var alltid dem som ”tog hand om barnen” och männen som jobbade järnet på restaurangerna. Jag ville vara både mamma och ha en ”karriär” i restaurangbranschen.

-Stenen släppte den kvällen Paul ringde..han skulle fråga om jag ville vara med på något. Jag berättade att jag skulle bli mamma. -GRATTIS, VAD ROLIGT, BARN ÄR LIVET, sa han till min stora förvåning. Det var så fint!

Kl 11.54 den 18 maj 2009 kom Lykke Agda Mai Ingeborg till världen, hon låg där i min famn, hon såg vansinnig ut…en Mini-My var född. Vi älskade henne mer än något annat och för första gången fanns det något som var viktigare än min prestation. Jag blev tvingad att komma ner på jorden. Hon var viktigast men det betydde inte att det som drev mig var oviktigt. Jag behövde hitta balansen.

Vi flyttade hem till Halmstad i feb 2010, vi hade hittat vårt hus och vi skulle förverkliga vår dröm om vårt egna ställe. Vi var naiva..vi trodde att vi kunde göra allt på en gång…det kunde vi inte…Johan tog vid när Lykke var 9 månader, han hade 8 månaders pappaledighet framför sig. Jag skulle börja jobba igen, det hade kliat i fingrarna så läge… jag kom tillbaka till Akvarell igen efter flera år borta. Jag jobbade från eftermiddag till kväll tis-lör varje vecka. 8 månader gick fort och vi kastades ut i verkligheten där båda skulle jobba i restaurang och fixa dagistider och ge kärlek till ett litet barn. Det var någonstans här som jag började kriga…kände mig så missförstådd. Ville att alla skulle tänka som jag..se det jag såg..jag blev så besviken när det inte blev som jag tänkte..det var ju jag som skulle leda nu, det var jag som stod med nederlaget på natten för att något gått fel..det var inga stora saker..det kunde handla om en tallrik som jag tyckte blev ful som gick ut till en gäst..för mig var det hela världen… Jag sov inget..Lykke vaknade kl 3 varje natt när Johan gick upp för att baka. Han jobbade morgon/dag och jag jobbade eftermiddag/kväll. Vi sågs en gång i veckan…jag kände att vi misslyckats som familj..men ingen var arg på någon..vi förstod båda varandra…

Den där natten när jag plötsligt glömde bort hur man körde en bil..den där natten då jag stod i vägkanten på 26:an…då hade jag slagits i mitt egna krig alldeles för länge..vi hade kämpat för att få ihop det.

Lykkes syskon låg i magen, han föddes en kall januaridag. Han var det finaste pojke vi sett…Cornelis fick han heta…Han skrek i månader och jag låg hemma och spydde av migrän och sömnbrist. Lykke tyckte att vi var skit, hon gaddade ihop sig med Cornelis. Det var han och hon mot oss.

Johan tyckte det var läge att öppna eget nu…jag stod bara och stirrade på honom med mitt bleka ansikte…Det räckte för honom nu, han hade tröttnat på att slita för andra..vi kunde ju lika väl slita för oss själva…Jag tyckte det var helt fel läge men Johan kände att tåget höll på att gå och han var tvungen att hoppa på…jag skulle komma efter när Cornelis var stor nog att börja på dagis. Han var beslutsam.

Johan började renovera vår lokal dagen efter han slutat på sitt jobb. Han låg inne i mörkret bakom pappen och slet i en månad, ibland kom familj och vänner och hjälpte till. Det var juni och sommar, vi åkte och hälsade på med mat i bageriet! Om jag i efterhand vetat hur första månaderna skulle bli hade jag gjort allt för att stoppa Johan den där gången..men vi visst ju inte. Vi kastade oss ut i det ovissa. Vi skulle ÄNTLIGEN ÖPPNA VÅRT LILLA SURDEGSBAGERI. Feldts Bröd och Konfekt, butiken/bageriet som skulle gör allt på riktigt, inget fusk och inget snusk. Nu är jag galet stolt över vår butik..just då var allt kaos.

En dag när Lykke var på dagis slutade Cornelis andas hemma framför spegeln, vi lekte något och plötsligt så bara slutade han…Jag stod ute i trädgården och slog 112..jag visste inte var vi bodde…jag angav adressen till stockholm. Jag stod med honom i mina armar och tänkte…nu dör vårt barn, barnet som jag burit och fött..han dör nu…och jag skall ringa till Johan och säga att vi har bara ett barn kvar…Jag var så förbannad på mig själv för att vi flyttat till Oskarström…för att den där ambulansen var 13 minuter bort..det kändes som att den aldrig kom. Cornelis började andas igen…men kippade efter luft..jag har inga tidsbegrepp alls…

Ingen visst varför det hänt men vi åkte ett par gånger in och ut med ambulans den månaden. Johan låg bakom pappen och jag satt upp på nätterna och hade handen på mitt barn..kanske skulle det hända igen..i sömnen…jag blev beroende av att känna hans värme…Dagen vi skulle öppna låg vi uppe på sjukhuset…de hade hittat ett tarmvred på Cornelis. Jag låg och grät på sjukhussängen…-Vad är det som är värst sa barnläkeren(som numera är en flitig stammis)? -Jo det är att vi håller på att öppna ett litet surdegsbageri idag…det är vår dröm och här ligger jag med Cornelis.

Det var kaos i flera månader…angenäma problem tyckte såklart alla..att ha för mycket att göra…vi var/är så otroligt tacksamma för att det strömmade kunder till vår lilla butik men i efterhand fattade jag inte hur vi som familj klarade av det…Johan var mentalt och fysiskt utpumpad. Han dör nog snart han med tänkte jag ibland… vad gör jag då? Vad skall jag göra med huset, bageriet..vad skall jag säga till barnen…

Men Johan och jag vi fixar allt tillsammans. Jag är så stolt över vårt bageri, över Johan, över våra barn och över mig själv…att vi gjort denna resan..tillsammans. Jag är så stolt över dem som jobbar hos oss, som varje dag slåss med oss för det jag och Johan tror på. Jag är så tacksam för att det funkade, tacksam för alla kunder som kommer varje dag, alla trevliga, fina och vänliga människor och vi är ödmjuka i framgången…

Välkomna till vårt lilla surdegsbageri Feldts Bröd och Konfekt. Det ligger gömt under byggställningarna på kasten Rönnowsgatan 10. Saffransbullarna är ”to die for”. Många undrar varför vi kör sommar-  och julstängt och varför vi har tagit beslutet att stänga alla röda dagar, det undrar inte jag eller Johan…för vi vet…

Vi vet att vi äntligen är värda att få vara lite lediga tillsammans ibland. Det är dags nu…att ta hand om sig själv och de sina… Detta är ju vårt livsverk…inget vi skall gå vidare ifrån om ett år eller två.

/My

Johan i ett kök i Göteborg och min randiga receptbok 

Jag och Ekman på Fredsgatan 12, jag med bandage runt armarna…
 
VI firar påsk i nya lägenheten med fredsgatan gänget, Mage som äger Gro i Stockholm nu tillsammans med Henke, körde en tårtning och mina sår på armarna har börjat läka.
 
 
 
 
 

 


Inlägg 4, bloggstafetten

Tur att staden som alla älskade fick mig att förstå…förstå vad jag älskade…

.........

Sensommaren kom, det var fortfarande 2006. Jag satt på ett flygplan på väg mot New York…jag var så hungrig på mer. Jag hade hunnit bli 21 år gammal och den där listan, ”50 best restaurants in the world” lockade mig. Jag skulle till allihop! Det var väl inget fel med det? Folk trodde ju på mig, de sa -du kommer att bli något när du blir ”stor”. Jag kunde ju inte göra dem besvikna, vad skulle de säga om jag inte blev något..om jag blev kass! Nej, jag skulle allt bli något. Jag hade en hatkärlek till maten…jag älskade den, den drev mig men jag var rädd för att misslyckas…jag kunde ju inte allt..jag trodde att man var tvungen att kunna precis allt vara lyckad. Jag plöjde info och fakta, hur var ett ägg uppbyggt, vad hände i fisken i olika temperaturer men ändå tyckte jag aldrig att jag kunde något.

Mitt kontokort hade knäckts på mitten några dagar innan jag skulle åka, jag hann precis få ett nytt men koden hann aldrig komma fram. Tjejerna som skulle hyra min lägenhet fick skicka den till mig på sms. Jag hade ju med mig 100 dollar i kontanter.

Vi flög in över staden och landade. Jag stod där på JF Kennedy airport och tänkte shit..nu börjar det! Jag tog en taxi, kom fram och gick och köpte ett tunnelbanekort för en månad framåt. Mina pengar var i princip slut. Jag hade hyrt ett rum hos en dam mitt på Manhattan. Hon var galen, jag var rädd för henne från första stund. Hon kunde se mina mörka krafter, sa hon. Jag var inte god. Nej det må hända att jag satt inne på mörka, oanade krafter men vad satt hon inne på då?  Hon var ju inte klok. Hon berättade att jag fick inte ta livet av mig genom att hoppa från balkongen för då kunde hon åka på böter. Det fick jag lova. Jo då, jag lovade. Över min säng hängde ett gigantiskt foto av hennes ansikte..fotot var säkert femtio gånger sjutio cm. Jag grät när jag packade upp mina saker, hade med mig små foton på min familj som jag satt upp. Skulle jag bo här…shit vad ledsen jag var…jag undrade vad jag gett mig in på just där och då, jag kunde inte somna den kvällen, det blev helt fel med tiden.

Jag åkte tunnelbanan till Daniel Boulud´s restaurang ”Daniel” dagen efter, den var rankad högt på världslistan..jag minns faktiskt inte vilket nummer, vi började runt 07 på morgonen. Det var ett 50 tal kockar som stod och jobbade disciplinerat. Jag var rädd för Daniel, hade hört att han var lite galen. Han skakade min hand hårt när han hälsade. Jag stod i en källare och körde på tillsammans med 10 andra kockar, mest Fransmän. ”The Pastry” låg där nere och det var otroligt coolt och stort mot vad jag var van vid.

Efter 10 timmar var det dags att käka lite innan kvällsservice. Vi fick fjärilspasta som flöt i ett grumligt vatten. P-maten var verkligen usel i New York. Jag var sjukt jetlaggad när det var tid för att öppna restaurangen. Vi tog med oss all ”mise en place” upp i det stora skinande köket. På långa rader hängde de blanka värmelamporna och allt koppar hängde välpolerat på väggen. Inne i ett litet grönkaklat ”bås” höll pastry till. Rakt utanför fanns en trappa som ledde upp till en ”glasbox” som satt fast uppe i taket. Som ett litet loft. Där uppe satt Daniel och kikade ut så att allt gick rätt till. Plötsligt skär sig den enda tjejen som jobbade i varmköket. Hon står och hackar något när det händer, plötsligt har hon satt kniven rakt över alla fingrarna på vänsterhanden. Blodet pulserar ut från fingrarna och uppe från glasboxen hörs en dörr smälla igen och med klampande, snabba steg kommer Daniel nerrusandes och vrålar på den stackars tjejen. Det var över för henne. Shit, inga snedsteg här tänkte jag!

Vi höll oss i båset och ibland kom han och kollade så att allt var under kontroll. Pulsen gick upp i max när han stod och stirrade på mig medan jag äggade glass med skeden. Är de perfekt, är de perfekt, inga kanter, inga hål, shitshitshit. Han sa inget, phu. Min första dag var jag livrädd även om de jag hade runt mig i båset var snälla och vänliga.

Jag åkte hem, natten hade hunnit bli tidig morgon, kl var 03.30 när jag kom in genom dörren och jag möttes av damen som stod och stirrade på mig i hallen. Hon sa inget, hon stirrade och vände sig om och gick. På alla hyllor satt det dockor av porslin, jag tyckte de stirrade på mig de också, vilket ställe. Jag gick in och la mig på sängen, hann knappt somna innan kl ringde igen.

En stund senare stod jag i köket igen. Det var kul där nere, jag lärde mig massor och alla var så otroligt snälla. Vi körde på och när natten gick mot morgon så tog jag tunnelbanan hem.

Daniel var stängt i två dagar, dagarna runt ”11 september” hade kommit. Damen satt och grät när jag kom upp, hon berättade hur hennes lägenhet som vi nu satt i var täckt med svart damm, säkert 10-15 cm när hon fick tillgång till den igen efter att tornen rasat, hur solen sken den dagen och hur paniken steg i staden. Huset låg väldigt när ”ground Zero”. Skulle jag trösta den otäcka damen…eller skulle jag gå. Jag lyssnade och sedan gick jag, jag var så hungrig att jag hade ont i hela kroppen. Jag hade fått koden dagen innan och skulle gå och ta ut pengar för att handla. Vart hade mitt tunnelbankort tagit vägen? Hade jag tappat det? Fan! Jag gick till närmsta bankomat, tryckte koden, den var fel. Tryckte en gång till, fel igen. Kollade mitt sms igen, tryckte, spärrade kortet.

I panik ringer jag min storebror hemma i sverige. Det är helg och bankerna är stängda, ingen kan hjälpa mig. Bankerna i New york är också stängde eftersom 11 sep just då i alla fall var den rödaste av rödaste dagar. Vad skall jag göra? Jag har aldrig i hela mitt 28 åriga liv känt mig så liten och ensam som just då. Jag stod och tittade upp i himlen som syntes mellan alla skyskrapor, tänkte att nu vill jag inte var här mer, nu vill jag hem!

Men ja åkte inte hem…jag gick hem till den arga damen och bad att få låna en slant till mat. Det fick jag inte, hon berättade för mig att små snorungar som jag som inte haft det tufft i livet, de tror att de kan få allt serverat när ett problem dyker upp. Man får lösa sina egna problem. Så är det kanske men..jag vet inte..jag tyckte i alla fall inte att det var särskilt hyggligt.

I två dagar drack jag vatten och åt av en påse plommon jag hade råd med. Sedan gick jag iväg tidigt på morgonen utan mitt tunnelbanekort med all min packning. Jag gick där ifrån och jag tänkte aldrig komma tillbaka….

Men det gjorde jag ju såklart, var skulle jag annars ta vägen? Jag tog inte mod till mig den dagen att be om hjälp på restaurangen. Det gick en dag till och när natten kom gick och gick och gick jag, staden var vaken, syrenerna tjöt och jag minns ett så starkt minne där det stod en dubbelsäng på gatan med några hemlösa i som låg och sov? Den stod i ett berg av sopor. Antagligen skulle sopbilen hämta högen på morgonen, jag vet inte men den försvann sedan i alla fall.

Jag flyttade till Brooklyn ett par dagar senare..jag tog mod till mig och berättade för en tjej som jobbade på Daniel. Hon erbjöd glatt deras tvåsittssoffa och lån av pengar till ett nytt tunnelbanekort. Taget, sa jag!

När jag ser tillbaka så kan jag inte riktigt förstå..hur svårt kunde det vara men där och då kändes allt omöjligt, jag minns till och med att min mobiltelefon inte fungerade att ringa till Sverige med sedan och jag stod i en telefonkiosk och skulle ringa med några slantar jag hade kvar, de räckte till 40 sek ungefär… jag ringde hem och min lillebror svarade, han var inte så gammal då.

-Får jag prata med mamma, snabbt sa jag

-Nej jag skall mata mina djur nu, hej då! Klick!

Jag minns frustationen över att inte kunna gå till en bank och ta ut pengar från kontot. Det var inte på tal om att be att få gå ifrån jobbet för att lösa privata problem, man ville visa att man var att räkna med och man ville prestera varje minut.

Jag åkte till New York för att arbeta på fyra olika restauranger. En tid senare stod jag på en ny restaurang i ett växthus med AC och tempererade choklad och gjorde bakelser. Pastry´t låg i just ett sådant, märklig men cool känsla att stå och jobba samtidigt som man såg stjärnhimlen. Men det var något som inte kändes bra, det kändes så starkt i hela kroppen…just där och då gick det upp för mig…jag tycker inte att detta är roligt..jag var besviken. Det skulle ju vara topp 10 i världen, jag skulle ju älska att vara här..varför stod jag och spritsade lila bakelser med strössel på? Det stod ju på en lista… det skulle ju kännas helt fantastiskt. Jag vill inte spritsa bakelser med strössel på…dom var inte ens goda..de var svulliga och alldeles för söta.

Det gick upp för mig att bara för att något stod på en lista så behövde ju inte jag tycka att det var skitkul. Jag kanske tyckte det var roligare på andra sidan havet, på en annan restaurang..jag kanske inte skall gå efter en lista..jag kanske skall gå efter hjärtat..jag kanske skall lära av dem jag ser upp till och inte från dem som andra ser upp till och tycker är bäst. Jag tillät mig själv att vara besviken, det var befriande… Det var befriande att byta restaurang…att börja på WD50 i andra delen av staden. Det var roligt, det var fantastiskt…men det är en annan histora.

Jag lämnade New York med minnen av restaurangkök, den arga damen och den lilla blå soffan…jag minns mannen som var hög på något, han spelade gitarr lika dåligt som jag, det vara bara han och jag i tunnelbanevagnen som var på väg till Brooklyn kl 04.00 på morgonen. Jag minns att jag inte vågade titta upp, kanske skulle han döda mig! Kanske ger jag New York en chans till i framtiden, som semestermål…men varje gång jag tänker på den staden så får jag en känsla av tyngd över mig, den tynger mig..ligger som en besvikelse över hur jag kunde vara så dum och tro att en lista kunde göra mig lycklig…men kanske var det också tur?

Tur att staden som alla älskade fick mig att förstå…förstå vad jag älskade…

Ps. Den lila bakelsen med strössel på…var en cupcake. Det var första gången jag såg en och sista gången jag gjorde en. Jag har en dålig relation till cupcake, jag vänder på böcker som har dem på framsidan. Ni kommer aldrig att få en cupcake av mig, nu vet ni varför!

 

 
Jag och raffael nere i källaren
 
Jag och Daniel Boulud i egen hög person. Jag minns hur rädd jag var för att fråga om en bild. -kommer han att säga nej frågade jag Dominiqe? Jag var skitig och svettig och jag trodde jag skulle få en utskällning för det..men det var min sista dag och jag ville så gärna ha den där bilden. Det fick jag ju, ni ser ju hur mysigt vi ser ut att ha det;) Jäkla smilfinkar båda två när kameran kom fram! När den slocknade så sa han tack för den här tiden och gick upp i sin glasbox igen och jag stod kvar med en maxpuls! Så besviken jag var när jag såg att bilden blev suddig…
 
 
 
 
 
 

 


Inlägg 3, Bloggstafetten

Fast utan känslan att man vill något..så har man ju inget ändå?

Det var januari, år 2006. Jag hade tjatat mig till en praktikplats på The Fat Duck som låg i en liten by utanför London. Den var världens bästa restaurang det året och jag ville ju så gärna komma dit och lära mig. Det var 6 månaders väntan för att få komma och jobba gratis. I vår värld ber man om att få jobba gratis i utbyte mot kunskap, kunskap från dem som är så mycket bättre än en själv.

Det var januari och jag var 20 år gammal och jag var så taggad (och nervös). Jag skulle visa dem hur framåt och snabblärd jag var och jag skulle lära mig massor. Två dagar innan blev jag så otroligt förkyld, jag satt på planet och när det gick ner för landning så smällde det till i öronen, det gjorde så fruktansvärt ont, jag började lipa på stört, tänkte nu sprängs kraniet.

Jag kom fram till Bray, världens minsta lilla by…låg verkligen tre-stjärniga The Fat Duck här? Det var ju bara en sväng och några hus och en pub. Jag skulle vänta i den där baren, vi hade ju en uttalad tid, han som ägde huset jag skulle hyra ett rum i och jag. Det kom aldrig någon, jag satt där så sjuhelvetes förkyld..det hade börjat spränga i bihålorna..det var en inflammation på G. Jag åt vinäger-chips och lyssnade på Per Gessle i lurarna..jag satt där till långt ut åt natten innan det kom någon och hämtade mig. Dan hade varit på p-fest i London och jag fick tillslut åka i hans lilla bil där han satt och fes och rapade.

-Här skall du sova, sa han och pekade på några plankor med en madrass på bakom en soffa.  -Ja, ha, tack då sa jag och somnade. Kl 07.00 dagen efter stod jag redo och uppställd på Fat Duck´s bakgård.  Jag hade bytt om i det lilla skjulet som fanns där ute och lagt mina kläder ute i kylan. Jag var så sjuk att jag trodde jag skulle svimma, feber och bihålsinflammation. Varje gång jag böjde huvudet framåt svartnade det för ögonen. Det skulle jag såklart ALDRIG VISA! Att visa sig vek första dagen var totalt uteslutet, inte någon annan dag heller för den delen. Dessutom var jag ju tjej…den lilla svenska tjejen som bara var 20 år, kunde hon verkligen visa att hon kunde något där bland de 30 killarna som stod i köket?

Jag skulle stå i ”prepp-köket” på andra sidan gatan just den dagen. Det var bara 10 plusgrader där inne eftersom det tillreddes så mycket råvaror. Jag stod där inne och skar och skar från sju på morgonen till sent ut åt natten. Allt skulle vara på millimetern, vi stod med linjaler om mallar. Jag var otroligt faschinerad. I kylen hängde 100 blodduvor med fjädrar och allt som skulle fixas..jag minns hur vi stod och skrapade ur dem med fingrarna och hur jag klöktes i smyg, det var första gången jag hanterade hela fåglar. Ovanpå preppköket låg labbet…dit ville man! Jag körde på som tusan..ville visa att jag var någon som verkligen ville detta. Jag ville inte vara en av dem andra eleverna som stod i andra hörnet och suckade och sträckte på sig för att det var kallt och jobbigt. Jag ville vara den som alla ville lära något. Då gäller det att bara köra, köra, köra så snabbt och noggrant man bara kan.

När dagen var över gick jag hem de knappa 30 minuterna i mörkret och la mig på madrassen och deckade. När klockan ringde kl 06.00 dagen efter ville jag dö, jag trodde inte att jag skulle kunna ställa mig upp. Jag tog på mig långkallingarna, tröja under kockrocken och dubbla strumpor eftersom jag frös så mycket dagen innan. Så gick jag…

-Du skall observera idag (det fick man göra för att se hur de jobbade innan man själv fick göra något i köket), sa Souschefen nästa dag. -okej, kul sa jag, var då?                                                                                                                      -Där!! Så pekade han på ett litet hörn i VARMKÖKET, bakom en dörr, ganska nära spisen. Jag vågade aldrig be om att få gå och ta av mig ”understället”

Jag stod där  till det var över på natten och svettades. Har ni någongång försökt att stå still på samma plats en längre stund? Det är kämpigare än man kan tro..man blir så väldigt trött av att stå still och inte få jobba. Ibland fick man springa ut till vackmaskinen ute på gården och insupa kylan samtidigt som man vackade något, jag stod där ute i skjulet och slog mig själv på kinderna.  -Vakna nu, My, skärp dig… skit i att det gör ont överallt…bara fem dagar kvar sedan är du ledig en dag och kan ta dig till en doktor och få medicin.

Det var mina två första dagar på The Fat Duck. Dagen efter kom souschefen, han skulle till apoteket och frågade om jag eller någon annan behövde något. Det kändes som att en högre makt läst mitt inre när vi satt i mini coopern mot räddningen. Jag köpte några röda tabletter och kom sedan ur dimman som jag levt i i två dagar.

Jag stannade där i ett par månader och det stället alltså!!!!!! Vad jag har mycket att tacka dem för. De väckte allt i mig! Dem lärde mig att allt hänger ihop, att man äter med alla sinnen och hur man kan lura munnen med ögonen. De lärde mig VARFÖR saker blir som de bli, inte bara hur man skall göra. Ofta så lär man sig HUR man skall göra men inte vad som händer när man gör det. Ofta när man blir tillsagd att göra något och man frågar varför så får man ofta bara svaret -för att det är så man gör. Heston(som ägde Fat Duck) stod ju för ”dem molekylära läran om matlagning” De gick in på molekylär nivå för att se vad som händer med råvaror och hur man skall göra för att uppnå ett önskat resultat..det var sådant de höll på med i labbet ovanpå preppköket. Det fanns både den ena forskaren och den andra där uppe.

Det blev så hypat en kort tid där efter och många sa att de höll på med ”molakylär matlagning” Vad många gjorde (inte alla) var att de slängde i en massa pulver och olika konsistensgivare och så visp så lagade man mat på en molakylär nivå. Då gick Heston ut och förklarade den ”molakylära matlagning”  död! Han ville förtydliga att det var den Molakylära LÄRAN som var det som de höll på med.

Det finns så otroligt många roliga stunder..och jobbiga såklart men allra mest roliga som jag tänker på när jag tänker på mina månader där borta. Jag minns när det kom tryffel för en miljon kronor som vi frös ner med flytande kväve och körde till drottningens privata förråd för förvaring. Jag minns hur jag pudrade ner HEEELA labbet med florsocker för att jag var korkad nog att tro att jag kunde sikta florsocker genom att dunka på en ”strutformad sil” som man gör med en sås tex..jag minns hur de bara stod och stirrade på mig när de kom tillbaka upp efter att varit borta en stund, jag minns hur jag fick putsa av alltihop i timmar. Jag minns hur mycket näsblod jag hade för att jag var så trött, hur jag kunde vakna i en blodpöl i sängen på morgonen. Tillslut fick jag åka och bränna näsan på sjukan en ledig söndag..den blev helt svart. Jag minns hur jag ville vara snabbast på att öppna de där förbannade 100 ostronen varje morgon, de platta extra svåröppnade, jag minns blåsorna i händerna och hur ont det gjorde men hur glad jag blev när jag slog rekordet. Jag minns när jag tappade ”den svarta dyra stenen” i golvet och hur köksmästaren kastade den i papperskorgen trots att den inte gick sönder, som jag skämdes. Jag minns hur stolt jag var när jag körde i köket och hur kul det var att vara en av dem som fick beröm för att kvällen hade gått kanon. Jag minns hur trötta och bleka alla var men också hur taggade och stolta de var, hur alla ville åt samma håll, att prestera det bästa de kunde. Jag minns känslan av att åka hem, hur jag grät på planet för att jag skulle just hem. Jag minns hur jag ställde alla frågor jag kunde komma på i flera år efter min tid på Fat Duck och hur jag alltid fick väl utförda svar. Det gör jag fortfarande ibland när jag undrar något.

Jag minns en dag för nästan exakt ett år sedan, hur jag läste i tidningarna om två stjärnkockar från The Fat Duck som dog i en trafikolycka i Japan när de var där i jobb. Jag minns hur sorgligt det kändes när jag tänkte på att Jorge och Magnus dog i en taxi efter att blivit mosade av en buss där nere efter att stått i ett kök och kämpat och kört på de senaste 8 åren…att de inte fick leva mer… Att det bara tog slut. Jag minns den meningslösa känslan att man kämpar för att bli något, att man sliter ut sig själv för kärleken till maten.

Fast utan känslan att man vill något..så har man ju inget ändå?

 

 

Inlägg 2 Bloggstafetten

 

Hur skall ni lösa detta..sa den lilla näsan…

Det finns något som gör att jag och Johan bara står och stirrar på varandra i ren panik! Det är något så oskyldigt som en liten barnnäsa som börjar rinna, det där lilla ”snörvlet” . Den lilla näsan som säger -mamma och pappa, ni måste stanna hemma nu, ni kan inte jobba…inte i morgon och kanske inte dagen efter heller…Sedan känns det som att den lilla näsan hinner att hånskratta åt oss en stund -HAHAHAHA MAN FÅR INTE LÄMNA SJUKA BARN PÅ DAGIS, HUR SKALL NI LÖSA DETTA, VA, VA, VA, VA, SVAAAAAAAAARA, HUR SKALL NI GÖÖÖÖÖRA?????? Men bara en liten stund, för sedan ser vi ju..att den lilla näsan sitter på någon som vi älskar mer än livet. Det lilla barnet som jag fött behöver oss, ingen panik nu…omsorg, kärlek och kanske lite glass…

Mamman och pappan löser det..vi pusslar, byter plats, vi fixar..ingen fara…inget skall märkas utåt…det lilla barnet skall känna sig tryggt och älskat och som att det är viktigast i världen när det inte mår bra…det andra barnet som är friskt skall känna sig sett, ompysslat och kanske skall det få komma ut och spela lite fotboll i trädgården, gå på skattjakt och baka lussekatter..i butiken skall det finnas nyrostad Musli och hur var det nu..var det just idag som det skulle göras 100 desserter med? Ingen fara….vi fixar det…ingen panik…

Idag var det min tur att stanna hemma i husets trygga vrå..det snörvlande barnet började i fredags och idag var det piggt igen men den där förkyldningsastman höll det vaket hela natten och gjorde att han behövde en dag hemma.

Att få ihop livet med småbarn och eget bageri är den tuffaste ekvationen jag någonsin försökt att lösa…kanske löser man den aldrig…eller är det det man gör? Är det kanske just det man gör varje dag..ja menar än har vi ju inte försummat våra barn och än så står ju bageriet där under alla byggställningar och doftar gott varje dag, HURRA, vi lyckades..för när vet man om man lyckades? När man ligger för döden och livet är slut..är det då man skall konstatera att vi gjorde det, vi klarade det. Nej, jag hurrar för oss nu, fan vad vi är bra! Johan..du och jag, vi fixar det varje dag..och julgardinerna är uppe, stjärnorna lyser i fönstren. Lykke har fått baka sina lussekatter idag som jag lovade och nu när hon sussar sött mot sin kudde skall jag baka av dem. Pelletspannan som gick sönder idag igen är lagad, Johan svängde inom elda-butiken på vägen hem och köpte den där förbannade fläkten och även om vi blev 2000 kr fattigare så har vi varmvatten igen. Fan vad vi är bra!

 

 
 
 

Inlägg 1 Bloggstafetten

Hejhej!

Jag tänkte kopiera in mina inlägg från min vecka på Hallandspostens bloggstafett julen 2013 i vår blogg för jag vill gärna ha dem sparade någonstans och tycker att de hör hemma här! Så här kommer de i tur och ordning med nr1 först!

 

..........

ENSAM I MITT EGET KRIG!

.........

Jag är en ananas! Är jag en ananas? Bilen saktade in och jag styrde mot vägkanten. Den stannade och där satt jag i mörkret på 26:an...mitt i natten! Jag satt där och jag minns inte alls hur jag skulle göra för att få igång bilen igen och vad var det med ananasen? Drömde jag, somnade jag? Jag var 26 år och totalt slutkörd! Jag slogs själv i mitt eget krig, jag var min enda soldat och på andra sidan stod alla andra. Alla som inte ville som jag, tänkte som jag eller förstod hur jag menade. Jag ville ju bara bli bäst? Måste man inte vara bäst för att lyckas? För att citera Marco Pierre White -in the end its just food, isnt it?

Jag har under mina senaste tio år i livet kämpat för att bli så bra som möjligt för att lyckas med det jag håller på med…att laga mat. Redan när jag var 19 år gammal hade jag bestämt mig för att jag skulle lära mig av dem bästa i hela världen..för bara då kunde man själv bli bäst, eller?

Jag var ihärdig, jag tog mig runt på de bästa restaurangerna i hela världen, jag lärde mig och lärde mig, jag åt information men ingen mat, jag drömde om recept med sov inte..jag jobbade och jobbade och jobbade… Inte en krona tjänade jag men jag blev jävligt rik, rik på något som jag anser är viktigt, arbetslivserfarenhet och kunskap.

Någonstans i en källare på några av New Yorks finaste restauranger gick det upp för mig att jag kanske inte gillar just detta. Bara för att det står på ett papper att detta är topp 5 i världen så är det kanske inte just detta som jag tycker är kul..jag kanske tyckte att det var roligare på andra sidan havet..på en annan restaurang…man kanske inte skall gå efter en lista? Man kanske skall gå efter hjärtat? Jag kanske skall lära mig från dem som jag håller högt och som jag ser upp till. Det gjorde jag…jag har haft förmånen att lära mig från fantastiska kockar och jag har alla dem att tacka.

Men vad händer när man plötsligt är den som skall leda? När alla inte har samma mål, när folk säger till den det brinner i att -det är ok om det inte blir så bra, det är ingen som märker. Man kan inte säga att ingen märker till den som märker och ligger vaken hela natten för att den märkte..jag märkte att det inte blev så bra just där och då, jag var den som låg vaken på nätterna…

Att aldrig vara nöjd är en sjukdom, inte teoretiskt men för den som aldrig är nöjd är det en jobbig sak att bära med sig..Att leda ett krig själv mot andra sidan, den sidan som tycker att jag är den konstiga..som tycker att jag måste lugna ner mig, är tungt. Att se misslyckandet i en enda liten sak istället för att se vinsten i de hundra bra sakerna är en sjukdom för den som ser med de ögonen.

Jag har alltid sett med de ögonen och jag avundas ibland de människor som är nöjda med tillvaron som den är.. jag avundas dem människor som går med axlarna i normalhöjd och som inte ”sjunger” melodier med tänderna. Jag avundas dem som inte biter i skinnet på fingrarna och som inte blir upprörd över lögnaktiga reklamfilmer på tv:n. Jag avundas dem men jag vill inte leva deras liv. Jag vill leva mitt liv..jag vill lyssna på mörka låtar, jag vill gråta och blotta min själ ibland…jag vill tänka att någon när som helst skall säga -HA, JAG VISSTE DET..DU KAN EGENTLIGEN INGETING ALLS!!! För det är då och bara då som jag tvingar mig själv till att bli ännu bättre.

Jag heter My Feldt, är 28 år gammal och har två barn och en man, Joahn…jag har en trädgård som jag överplanterar med blommor varje år för det är vackert och jag gråter när det åskar för det är mörkt och djupt.

Jag äger ett litet surdegsbageri med Johan, Feldts Bröd och Konfekt heter butiken..den ligger i en nergången lokal på en bakgata i Halmstad..den syns inte för den ligger under byggställningar och kranar..jag sparkar i en vägg varenda dag för att butiken inte syns..men det hjälper inte..men det är skönt för själen.

Jag älskar att äntligen äga vårt egna ställe för jag är den enda jag kan bli arg på när jag misslyckas.

Jag heter My Feldt, är 28 år gammal och går alltid med axlarna alldeles för högt!

 

 



www.brodochkonfekt.se
RSS 2.0