Kasten Rönnowsgatan 10, HALMSTAD 035-121660 Öppet: Tis-Fre 09.00-18.00 Lör 09.00-14.00

Inlägg 4, bloggstafetten

Tur att staden som alla älskade fick mig att förstå…förstå vad jag älskade…

.........

Sensommaren kom, det var fortfarande 2006. Jag satt på ett flygplan på väg mot New York…jag var så hungrig på mer. Jag hade hunnit bli 21 år gammal och den där listan, ”50 best restaurants in the world” lockade mig. Jag skulle till allihop! Det var väl inget fel med det? Folk trodde ju på mig, de sa -du kommer att bli något när du blir ”stor”. Jag kunde ju inte göra dem besvikna, vad skulle de säga om jag inte blev något..om jag blev kass! Nej, jag skulle allt bli något. Jag hade en hatkärlek till maten…jag älskade den, den drev mig men jag var rädd för att misslyckas…jag kunde ju inte allt..jag trodde att man var tvungen att kunna precis allt vara lyckad. Jag plöjde info och fakta, hur var ett ägg uppbyggt, vad hände i fisken i olika temperaturer men ändå tyckte jag aldrig att jag kunde något.

Mitt kontokort hade knäckts på mitten några dagar innan jag skulle åka, jag hann precis få ett nytt men koden hann aldrig komma fram. Tjejerna som skulle hyra min lägenhet fick skicka den till mig på sms. Jag hade ju med mig 100 dollar i kontanter.

Vi flög in över staden och landade. Jag stod där på JF Kennedy airport och tänkte shit..nu börjar det! Jag tog en taxi, kom fram och gick och köpte ett tunnelbanekort för en månad framåt. Mina pengar var i princip slut. Jag hade hyrt ett rum hos en dam mitt på Manhattan. Hon var galen, jag var rädd för henne från första stund. Hon kunde se mina mörka krafter, sa hon. Jag var inte god. Nej det må hända att jag satt inne på mörka, oanade krafter men vad satt hon inne på då?  Hon var ju inte klok. Hon berättade att jag fick inte ta livet av mig genom att hoppa från balkongen för då kunde hon åka på böter. Det fick jag lova. Jo då, jag lovade. Över min säng hängde ett gigantiskt foto av hennes ansikte..fotot var säkert femtio gånger sjutio cm. Jag grät när jag packade upp mina saker, hade med mig små foton på min familj som jag satt upp. Skulle jag bo här…shit vad ledsen jag var…jag undrade vad jag gett mig in på just där och då, jag kunde inte somna den kvällen, det blev helt fel med tiden.

Jag åkte tunnelbanan till Daniel Boulud´s restaurang ”Daniel” dagen efter, den var rankad högt på världslistan..jag minns faktiskt inte vilket nummer, vi började runt 07 på morgonen. Det var ett 50 tal kockar som stod och jobbade disciplinerat. Jag var rädd för Daniel, hade hört att han var lite galen. Han skakade min hand hårt när han hälsade. Jag stod i en källare och körde på tillsammans med 10 andra kockar, mest Fransmän. ”The Pastry” låg där nere och det var otroligt coolt och stort mot vad jag var van vid.

Efter 10 timmar var det dags att käka lite innan kvällsservice. Vi fick fjärilspasta som flöt i ett grumligt vatten. P-maten var verkligen usel i New York. Jag var sjukt jetlaggad när det var tid för att öppna restaurangen. Vi tog med oss all ”mise en place” upp i det stora skinande köket. På långa rader hängde de blanka värmelamporna och allt koppar hängde välpolerat på väggen. Inne i ett litet grönkaklat ”bås” höll pastry till. Rakt utanför fanns en trappa som ledde upp till en ”glasbox” som satt fast uppe i taket. Som ett litet loft. Där uppe satt Daniel och kikade ut så att allt gick rätt till. Plötsligt skär sig den enda tjejen som jobbade i varmköket. Hon står och hackar något när det händer, plötsligt har hon satt kniven rakt över alla fingrarna på vänsterhanden. Blodet pulserar ut från fingrarna och uppe från glasboxen hörs en dörr smälla igen och med klampande, snabba steg kommer Daniel nerrusandes och vrålar på den stackars tjejen. Det var över för henne. Shit, inga snedsteg här tänkte jag!

Vi höll oss i båset och ibland kom han och kollade så att allt var under kontroll. Pulsen gick upp i max när han stod och stirrade på mig medan jag äggade glass med skeden. Är de perfekt, är de perfekt, inga kanter, inga hål, shitshitshit. Han sa inget, phu. Min första dag var jag livrädd även om de jag hade runt mig i båset var snälla och vänliga.

Jag åkte hem, natten hade hunnit bli tidig morgon, kl var 03.30 när jag kom in genom dörren och jag möttes av damen som stod och stirrade på mig i hallen. Hon sa inget, hon stirrade och vände sig om och gick. På alla hyllor satt det dockor av porslin, jag tyckte de stirrade på mig de också, vilket ställe. Jag gick in och la mig på sängen, hann knappt somna innan kl ringde igen.

En stund senare stod jag i köket igen. Det var kul där nere, jag lärde mig massor och alla var så otroligt snälla. Vi körde på och när natten gick mot morgon så tog jag tunnelbanan hem.

Daniel var stängt i två dagar, dagarna runt ”11 september” hade kommit. Damen satt och grät när jag kom upp, hon berättade hur hennes lägenhet som vi nu satt i var täckt med svart damm, säkert 10-15 cm när hon fick tillgång till den igen efter att tornen rasat, hur solen sken den dagen och hur paniken steg i staden. Huset låg väldigt när ”ground Zero”. Skulle jag trösta den otäcka damen…eller skulle jag gå. Jag lyssnade och sedan gick jag, jag var så hungrig att jag hade ont i hela kroppen. Jag hade fått koden dagen innan och skulle gå och ta ut pengar för att handla. Vart hade mitt tunnelbankort tagit vägen? Hade jag tappat det? Fan! Jag gick till närmsta bankomat, tryckte koden, den var fel. Tryckte en gång till, fel igen. Kollade mitt sms igen, tryckte, spärrade kortet.

I panik ringer jag min storebror hemma i sverige. Det är helg och bankerna är stängda, ingen kan hjälpa mig. Bankerna i New york är också stängde eftersom 11 sep just då i alla fall var den rödaste av rödaste dagar. Vad skall jag göra? Jag har aldrig i hela mitt 28 åriga liv känt mig så liten och ensam som just då. Jag stod och tittade upp i himlen som syntes mellan alla skyskrapor, tänkte att nu vill jag inte var här mer, nu vill jag hem!

Men ja åkte inte hem…jag gick hem till den arga damen och bad att få låna en slant till mat. Det fick jag inte, hon berättade för mig att små snorungar som jag som inte haft det tufft i livet, de tror att de kan få allt serverat när ett problem dyker upp. Man får lösa sina egna problem. Så är det kanske men..jag vet inte..jag tyckte i alla fall inte att det var särskilt hyggligt.

I två dagar drack jag vatten och åt av en påse plommon jag hade råd med. Sedan gick jag iväg tidigt på morgonen utan mitt tunnelbanekort med all min packning. Jag gick där ifrån och jag tänkte aldrig komma tillbaka….

Men det gjorde jag ju såklart, var skulle jag annars ta vägen? Jag tog inte mod till mig den dagen att be om hjälp på restaurangen. Det gick en dag till och när natten kom gick och gick och gick jag, staden var vaken, syrenerna tjöt och jag minns ett så starkt minne där det stod en dubbelsäng på gatan med några hemlösa i som låg och sov? Den stod i ett berg av sopor. Antagligen skulle sopbilen hämta högen på morgonen, jag vet inte men den försvann sedan i alla fall.

Jag flyttade till Brooklyn ett par dagar senare..jag tog mod till mig och berättade för en tjej som jobbade på Daniel. Hon erbjöd glatt deras tvåsittssoffa och lån av pengar till ett nytt tunnelbanekort. Taget, sa jag!

När jag ser tillbaka så kan jag inte riktigt förstå..hur svårt kunde det vara men där och då kändes allt omöjligt, jag minns till och med att min mobiltelefon inte fungerade att ringa till Sverige med sedan och jag stod i en telefonkiosk och skulle ringa med några slantar jag hade kvar, de räckte till 40 sek ungefär… jag ringde hem och min lillebror svarade, han var inte så gammal då.

-Får jag prata med mamma, snabbt sa jag

-Nej jag skall mata mina djur nu, hej då! Klick!

Jag minns frustationen över att inte kunna gå till en bank och ta ut pengar från kontot. Det var inte på tal om att be att få gå ifrån jobbet för att lösa privata problem, man ville visa att man var att räkna med och man ville prestera varje minut.

Jag åkte till New York för att arbeta på fyra olika restauranger. En tid senare stod jag på en ny restaurang i ett växthus med AC och tempererade choklad och gjorde bakelser. Pastry´t låg i just ett sådant, märklig men cool känsla att stå och jobba samtidigt som man såg stjärnhimlen. Men det var något som inte kändes bra, det kändes så starkt i hela kroppen…just där och då gick det upp för mig…jag tycker inte att detta är roligt..jag var besviken. Det skulle ju vara topp 10 i världen, jag skulle ju älska att vara här..varför stod jag och spritsade lila bakelser med strössel på? Det stod ju på en lista… det skulle ju kännas helt fantastiskt. Jag vill inte spritsa bakelser med strössel på…dom var inte ens goda..de var svulliga och alldeles för söta.

Det gick upp för mig att bara för att något stod på en lista så behövde ju inte jag tycka att det var skitkul. Jag kanske tyckte det var roligare på andra sidan havet, på en annan restaurang..jag kanske inte skall gå efter en lista..jag kanske skall gå efter hjärtat..jag kanske skall lära av dem jag ser upp till och inte från dem som andra ser upp till och tycker är bäst. Jag tillät mig själv att vara besviken, det var befriande… Det var befriande att byta restaurang…att börja på WD50 i andra delen av staden. Det var roligt, det var fantastiskt…men det är en annan histora.

Jag lämnade New York med minnen av restaurangkök, den arga damen och den lilla blå soffan…jag minns mannen som var hög på något, han spelade gitarr lika dåligt som jag, det vara bara han och jag i tunnelbanevagnen som var på väg till Brooklyn kl 04.00 på morgonen. Jag minns att jag inte vågade titta upp, kanske skulle han döda mig! Kanske ger jag New York en chans till i framtiden, som semestermål…men varje gång jag tänker på den staden så får jag en känsla av tyngd över mig, den tynger mig..ligger som en besvikelse över hur jag kunde vara så dum och tro att en lista kunde göra mig lycklig…men kanske var det också tur?

Tur att staden som alla älskade fick mig att förstå…förstå vad jag älskade…

Ps. Den lila bakelsen med strössel på…var en cupcake. Det var första gången jag såg en och sista gången jag gjorde en. Jag har en dålig relation till cupcake, jag vänder på böcker som har dem på framsidan. Ni kommer aldrig att få en cupcake av mig, nu vet ni varför!

 

 
Jag och raffael nere i källaren
 
Jag och Daniel Boulud i egen hög person. Jag minns hur rädd jag var för att fråga om en bild. -kommer han att säga nej frågade jag Dominiqe? Jag var skitig och svettig och jag trodde jag skulle få en utskällning för det..men det var min sista dag och jag ville så gärna ha den där bilden. Det fick jag ju, ni ser ju hur mysigt vi ser ut att ha det;) Jäkla smilfinkar båda två när kameran kom fram! När den slocknade så sa han tack för den här tiden och gick upp i sin glasbox igen och jag stod kvar med en maxpuls! Så besviken jag var när jag såg att bilden blev suddig…
 
 
 
 
 
 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0