Kasten Rönnowsgatan 10, HALMSTAD 035-121660 Öppet: Tis-Fre 09.00-18.00 Lör 09.00-14.00

Inlägg 5, Bloggstafetten

Jag stod med honom i mina armar och tänkte…nu dör vårt barn…

Jag var hemma på min vanliga arbetsplats igen. Jag testade allt mellan himmel och jord, jag hade så mycket inspiration. Det brann i mig, jag beställde torkmaskiner och råvaror från hela världen. Mina chefer tyckte nog jag var pesten, jag var tjatig och girig, ville ha allt jag sett. Varför kunde det inte vara som utomlands, varför kunde inte vi vara 10 pers som stod med desserterna, jag vet ju varför, för att utomlands står alla och jobbar i princip gratis, den mentaliteten har vi inte i Sverige. Jag gjorde alldeles för avancerade desserter för vad jag hann med, levde på gränsen varje kväll, skulle det funka? Jag levde på jobbet…jobbet var mitt hem och älskade det..men det var dags…Jag skulle vidare…

Jag flyttade från Halmstad till Göteborg två dagar innan julafton. Göteborg var aldrig något för mig..jag satt i min lägenhet som jag själv tapetserat med olika tapetlängder och lyssnade på sorgliga låtar när jag inte jobbade. Jag levde på isbergsallad med dressing, hade ingen soffa utan satt på små kuddar på golvet. 

Göteborg var inte min stad men jag ångrar aldrig att jag flyttade dit. I ett kök träffade jag honom…jag blev kär. Han gjorde mig lycklig. Killen i sotarmössan var Johan och vi drog från Götet till Stockholm i Augusti. Vi packade in oss i en miniskåpbil och åkte vår väg.

Han stod på Lux Stockholm och jag stod på Fredsgatan 12, vi bodde i en andrahandslägenhet i ”Sumpan”. Vi jobbade om varandra jämt. När Johan var ledig på helgen så jobbade jag från tidig morgon till sent ut åt natten, bussen hem tog en evighet och jag brukade komma hem i ”gryningen”. På söndagen var jag ledig…då sov jag till långt ut åt kvällen, när jag vaknade frågade jag vilken tid det var… Andra helgen var jag ledig då var det Johans tur. I veckorna sågs vi inte heller men vi visste hur det var, båda brann för samma sak, vi förstod varandra. Det var aldrig någon som gnällde över att vi aldrig sågs. Jag såg honom och han såg mig.

Fredsgatan 12 var galet, det svåraste jag gjort just prestationsmässigt men också det jag är mest stolt över och något som jag ser tillbaka på som en väldigt rolig tid i mitt liv. Vilket gäng vi var och alla körde. Paul Svensson stod i luckan och ropade  -frikostigt men elegant ! Han vände och vred på  bladen och vad han än gjorde så blev det bättre än vad man själv gjorde…jag lärde mig mycket av honom. Jag fann en fantastisk vän i killen som stod och skrek -KÖÖR TILLS NI DÖÖR!!!!!Det var Christofer Ekman. Danyel Couet gav mig den finaste komplimangen jag fått…publicerad i Expressen och allt…den tar jag fram ibland och läser…Alla som jobbade där under den tiden har framgångsrika karriärer och restauranger idag och jag är stolt över att ha jobbat med var och en av dem.

En dag började mina armar att blöda från sår som uppstod…de sa att jag var var allergisk mot rostfritt…men testerna visade att jag inte var det…de trodde att det var en kombinationsallergi. Att det var stressen som utlöste den. Jag virade lager på lager med bandage runt armarna under service, på natten när jag kom hem så stod jag i duschen och klippte upp dem och de satt fast i såren, golvet i duschen blev rött av vattnet som rann ner i golvbrunnen. En dag sa Paul till mig… -Du får inte jobba kvar här, jag kan inte se det länge! Jag grät i trappen…jag hade ju hittat hem…jag var ju nöjd nu...jag ville inte lämna av några jväla sår...

Jag började på Lux dessert och Choklad…samtidigt som vi köpte vår första lägenhet inne på Kungsholmen. Tänkte att om jag inte kan jobba med rostfritt så får jag jobba med plast och marmor. Det var så annorlunda, restaurang och konditori. Man tvingades tänka helt annorlunda. ”Service” försvann och man jobbade för att hålla uppe ett sortiment i butiken istället för att preppa till kvällsservice på restaurangen. Ted Johansson som ägde Lux Dessert och Choklad har jag mycket att tacka för. Jag minns speciellt första gången jag skulle temperera choklad -var är termometern sa jag. -Vad skall du ha den till? sa han. Han litade på sina egna läppar istället för termometern. Jag hade aldrig tempererat med läpparna? Han gav mig termometern, den var sölig på att visa tempen och jag ville skylla på termometern när det gick åt helskotta. -Så, då använder vi inte den mer sa Ted och skrattade.

En dimmig septemberkväll i duggregnet satt jag och Johan på klipporna i Fredhäll och åt skinkmackor och lyssnade på 60-talshits genom min lilla rosa radio jag fått i julklapp. -Du skall bli pappa, sa jag till Johan. Vi grät av lycka i dimman.

Vi väntade och längtade efter vårt barn. Jag spydde 10 gånger om dagen i fyra månader. Jag minns att jag inte vågade berätta för kockvännerna att vi skulle ha barn för jag var livrädd för att behöva försvara mig som yrkesmänniska. Att de skulle säga..ja ha..nu är det över för henne, nu skall hon bli mamma. Jag har aldrig direkt jobbat med en tjej i Sverige och det var alltid dem som ”tog hand om barnen” och männen som jobbade järnet på restaurangerna. Jag ville vara både mamma och ha en ”karriär” i restaurangbranschen.

-Stenen släppte den kvällen Paul ringde..han skulle fråga om jag ville vara med på något. Jag berättade att jag skulle bli mamma. -GRATTIS, VAD ROLIGT, BARN ÄR LIVET, sa han till min stora förvåning. Det var så fint!

Kl 11.54 den 18 maj 2009 kom Lykke Agda Mai Ingeborg till världen, hon låg där i min famn, hon såg vansinnig ut…en Mini-My var född. Vi älskade henne mer än något annat och för första gången fanns det något som var viktigare än min prestation. Jag blev tvingad att komma ner på jorden. Hon var viktigast men det betydde inte att det som drev mig var oviktigt. Jag behövde hitta balansen.

Vi flyttade hem till Halmstad i feb 2010, vi hade hittat vårt hus och vi skulle förverkliga vår dröm om vårt egna ställe. Vi var naiva..vi trodde att vi kunde göra allt på en gång…det kunde vi inte…Johan tog vid när Lykke var 9 månader, han hade 8 månaders pappaledighet framför sig. Jag skulle börja jobba igen, det hade kliat i fingrarna så läge… jag kom tillbaka till Akvarell igen efter flera år borta. Jag jobbade från eftermiddag till kväll tis-lör varje vecka. 8 månader gick fort och vi kastades ut i verkligheten där båda skulle jobba i restaurang och fixa dagistider och ge kärlek till ett litet barn. Det var någonstans här som jag började kriga…kände mig så missförstådd. Ville att alla skulle tänka som jag..se det jag såg..jag blev så besviken när det inte blev som jag tänkte..det var ju jag som skulle leda nu, det var jag som stod med nederlaget på natten för att något gått fel..det var inga stora saker..det kunde handla om en tallrik som jag tyckte blev ful som gick ut till en gäst..för mig var det hela världen… Jag sov inget..Lykke vaknade kl 3 varje natt när Johan gick upp för att baka. Han jobbade morgon/dag och jag jobbade eftermiddag/kväll. Vi sågs en gång i veckan…jag kände att vi misslyckats som familj..men ingen var arg på någon..vi förstod båda varandra…

Den där natten när jag plötsligt glömde bort hur man körde en bil..den där natten då jag stod i vägkanten på 26:an…då hade jag slagits i mitt egna krig alldeles för länge..vi hade kämpat för att få ihop det.

Lykkes syskon låg i magen, han föddes en kall januaridag. Han var det finaste pojke vi sett…Cornelis fick han heta…Han skrek i månader och jag låg hemma och spydde av migrän och sömnbrist. Lykke tyckte att vi var skit, hon gaddade ihop sig med Cornelis. Det var han och hon mot oss.

Johan tyckte det var läge att öppna eget nu…jag stod bara och stirrade på honom med mitt bleka ansikte…Det räckte för honom nu, han hade tröttnat på att slita för andra..vi kunde ju lika väl slita för oss själva…Jag tyckte det var helt fel läge men Johan kände att tåget höll på att gå och han var tvungen att hoppa på…jag skulle komma efter när Cornelis var stor nog att börja på dagis. Han var beslutsam.

Johan började renovera vår lokal dagen efter han slutat på sitt jobb. Han låg inne i mörkret bakom pappen och slet i en månad, ibland kom familj och vänner och hjälpte till. Det var juni och sommar, vi åkte och hälsade på med mat i bageriet! Om jag i efterhand vetat hur första månaderna skulle bli hade jag gjort allt för att stoppa Johan den där gången..men vi visst ju inte. Vi kastade oss ut i det ovissa. Vi skulle ÄNTLIGEN ÖPPNA VÅRT LILLA SURDEGSBAGERI. Feldts Bröd och Konfekt, butiken/bageriet som skulle gör allt på riktigt, inget fusk och inget snusk. Nu är jag galet stolt över vår butik..just då var allt kaos.

En dag när Lykke var på dagis slutade Cornelis andas hemma framför spegeln, vi lekte något och plötsligt så bara slutade han…Jag stod ute i trädgården och slog 112..jag visste inte var vi bodde…jag angav adressen till stockholm. Jag stod med honom i mina armar och tänkte…nu dör vårt barn, barnet som jag burit och fött..han dör nu…och jag skall ringa till Johan och säga att vi har bara ett barn kvar…Jag var så förbannad på mig själv för att vi flyttat till Oskarström…för att den där ambulansen var 13 minuter bort..det kändes som att den aldrig kom. Cornelis började andas igen…men kippade efter luft..jag har inga tidsbegrepp alls…

Ingen visst varför det hänt men vi åkte ett par gånger in och ut med ambulans den månaden. Johan låg bakom pappen och jag satt upp på nätterna och hade handen på mitt barn..kanske skulle det hända igen..i sömnen…jag blev beroende av att känna hans värme…Dagen vi skulle öppna låg vi uppe på sjukhuset…de hade hittat ett tarmvred på Cornelis. Jag låg och grät på sjukhussängen…-Vad är det som är värst sa barnläkeren(som numera är en flitig stammis)? -Jo det är att vi håller på att öppna ett litet surdegsbageri idag…det är vår dröm och här ligger jag med Cornelis.

Det var kaos i flera månader…angenäma problem tyckte såklart alla..att ha för mycket att göra…vi var/är så otroligt tacksamma för att det strömmade kunder till vår lilla butik men i efterhand fattade jag inte hur vi som familj klarade av det…Johan var mentalt och fysiskt utpumpad. Han dör nog snart han med tänkte jag ibland… vad gör jag då? Vad skall jag göra med huset, bageriet..vad skall jag säga till barnen…

Men Johan och jag vi fixar allt tillsammans. Jag är så stolt över vårt bageri, över Johan, över våra barn och över mig själv…att vi gjort denna resan..tillsammans. Jag är så stolt över dem som jobbar hos oss, som varje dag slåss med oss för det jag och Johan tror på. Jag är så tacksam för att det funkade, tacksam för alla kunder som kommer varje dag, alla trevliga, fina och vänliga människor och vi är ödmjuka i framgången…

Välkomna till vårt lilla surdegsbageri Feldts Bröd och Konfekt. Det ligger gömt under byggställningarna på kasten Rönnowsgatan 10. Saffransbullarna är ”to die for”. Många undrar varför vi kör sommar-  och julstängt och varför vi har tagit beslutet att stänga alla röda dagar, det undrar inte jag eller Johan…för vi vet…

Vi vet att vi äntligen är värda att få vara lite lediga tillsammans ibland. Det är dags nu…att ta hand om sig själv och de sina… Detta är ju vårt livsverk…inget vi skall gå vidare ifrån om ett år eller två.

/My

Johan i ett kök i Göteborg och min randiga receptbok 

Jag och Ekman på Fredsgatan 12, jag med bandage runt armarna…
 
VI firar påsk i nya lägenheten med fredsgatan gänget, Mage som äger Gro i Stockholm nu tillsammans med Henke, körde en tårtning och mina sår på armarna har börjat läka.
 
 
 
 
 

 


Kommentarer
Postat av: Johanna

Men vilken historia ni har tillsammans... Du skriver så bra & jag blir glad & rörd till tårar. Skriv en bok om vägen till ert bageri My!

2015-08-18 @ 22:02:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0