Kasten Rönnowsgatan 10, HALMSTAD 035-121660 Öppet: Tis-Fre 09.00-18.00 Lör 09.00-14.00

Kärlek, en ingrediens?

Kärlek, världens billigaste ingrediens! Man läser det överallt, mest på mat och produkter tillverkade av industrin. "Tillverkad med kärlek" det måste vara otroligt utvecklade maskiner som kan tillföra en mänsklig känsla in i en produkt. Kärlek är ett spektrum av känslor, ett fenomen som kommer från något som lever. Kärlek kan beskrivas och visas på många olika sätt. Fysiskt, psykiskt, passionerat eller vänskapligt. Det kan komma ut i många former, konst, känslor, mat och det räcker att man ser en annan människa som är kär, för att kunna ta på känslan, den definieras av starka emotionella reaktioner eller av tillgivenhet och omtanke för det vi bryr oss om. Kärlek är det finaste vi har och jag tror på ÄKTA, RIKTIG fucking bomb- och eldkärlek där det känns som att hela hjärtat brinner upp.
Vi kan stoppa kärlek i en deg, det räcker att vi rör den, för vi rör den, vi tar i den och vi överför omtanke från vår händer...men vi behöver inte säga det högt... för det är ingen ingrediens, den är en känsla...från en människa... något industrin aldrig kan stoppa i, även om det står på deras innehållsförteckning.

 

 Foto: Anders Andersson www.fotografhalmstad.se

 

 


När industrin lyfts fram hamnar mathantverket i skuggan

Jag har funderat ett tag på detta inlägget, men nu har det växt färdigt i mitt huvud och redo att komma ut ur fingrarna.

Vi fick frågan för ett tag sedan att certifiera oss genom Eldrimner, resurscentrum för mathantverk i Sverige. Min första spontana tanke var, nej! Nej för att jag har en åsikt i mig som säger att, NEJ, varför skall vi behöva ha en skylt utanför som säger att vi gör bra saker? De som gör dåliga saker, kan ha en skylt utanför som säger att de gör dåliga saker! Det är självklart, för oss, att vi gör bra saker och vi skall inte behöva ha en röd skylt för det. Samma sak gäller när jag skriver våra innehållsförteckningar. Jag glömmer ofta skiva, kravmärka jordgubbar eller ekologiskt socker. Jag skriver jordgubbar och socker. Jag glömmer det, för att JAG tycker att det är en självklarthet. Istället tycker jag att det kan stå besprutade jordgubbar om man använder det, för att ta ett exempel. Varför måste den bra råvaran, bageriet, restaurangen säga det med ord, skyltar och en extra slant i kostnad?          

Nu har jag ändrat mig, jag har förstått att det är nödvändigt, tyvärr, i dagar där industrin fullkomligt rånar mathantverket på ord och stjäl allt vi har och gör till sitt för att sälja mer. I dagar där du läser mathantverk på var och varannan vara i affären, där duktiga, otroligt begåvade kockar, bagare och branschfolk väljer att sälja sin namn till industrin, till margarinflaskor, till hamburgerkedjor och mjöl och allt annat så har jag nu förstått, att vi, mathantverkare måste ha en skylt utanför som säger, att det vi gör är på riktigt och det bränner fan i mitt hjärta för jag vill inte egentligen. Jag vill att det skall vara en självklar sak att kunna urskilja, men det är det inte, det är otroligt förvirrande för konsumenterna att gå i en affär och veta vad som är bra, vad som är på riktigt och vad som görs i en gigantisk fabrikslokal långt från oss. Det är jättesvårt att veta om det är en bra eller dålig produkt när det står en tex känd duktig kock och håller i margarinflaskan och säger att han eller hon använder den i sitt kök. Då borde den ju vara bra? Eller? Förvirrande. Margarin blir inte bättre för att en kock håller i flaskan, tyvärr.                    

Industrin kidnappar alla våra ord. Hur lätt är det som konsument att veta om något som det står mathantverk på i affären görs av någons händer eller av maskiner på en industri i Tyskland? Det går inte, om det inte är så, att man har energin att kolla upp saken noggrant, men som vanlig konsument har man ofta inte den.                                  

Mathantverket har redan så mycket att kämpa emot, varje dag, och mathantverkare är sega, stolta människor och gör gärna det men det är inte utan att det kostar på. Det krävs mental styrka och ork och faktiskt också mod.Det är inte sådär fasligt många som faktiskt vågar säga rakt ut vad man tycker och tänker. Braschen är skör och man kan sabba otroligt mycket för sig själv genom att gå emot strömmen offentligt eller kommnetera öppet i offentliga disskuioner. Ingen som är matintresserad har väll missat Sebastiens inlägg om Mc Donalds och Jureskog och allt ståhej och liv som varit kring det. Jag valde att hålla mig utanför det tills jag hade något vettigt att säga i ärendet och igår kände jag att jag kunde vara saklig nog att kommentera det. Sebastien är ju alltid rak på, jag håller med honom, inte alltid men till 99%, ibland kanske han är lite fumlig och hans egentliga budskap försvinner lite bland dansande hamburgare men jag fattar vad han menar och jag köper allt ihop och lägger inte så mycket vikt i den dansande hamburgaren eller hurvida han formulerat sig. Jag kan läsa mellan raderna och tycker det är viktigt att ge offentligt stöd i när någon vågar. Det är också otroligt viktigt att förstå att detta handlar inte om två personer, det handlar om något mycket större. Jag för min del tycker det är viktigt att kunna ge lite fler dimensioner på problemet med kända kockar som säljer sig till industrin.

 

Detta var min kommentar under hans inlägg här om dagen och jag känner att den ändå ger en tydlig bild på vad som också händer:                                                                                                                                                                          

Det är viktigt att förstå är att vi är indelade i två läger här,  Branschfolk och icke branschfolk. För branchfok så är det lätt, man vet, inuti sig själv vad som är bra och dåligt, man tar ställning, offentligt eller i tysthet, de flesta i tysthet, ja menar man hör ju, bakom offentlighetens ljus, all skit och vad folk tycker egentligen. Det är lätt att tycka en sak, men det är så mycket svårare att stå för det, folk är rädda, rädda att förstöra relationer, alla klarar inte heller av mentalt att gå in i diskussioner där man riskerar att få extremt mycket skit mot sig. MEN, men, men, icke branschfolket, för människorna ute i stugorna så är det svårare..att veta…vad som är bra och inte, det är förvirrande. Det är nog väldigt lätt att tro att duktiga kockar aldrig skulle göra något dåligt. Man ser upp till dessa stora namnen och gör de något sådant här eller sätter sitt namn på kassa produkter så förstår nog inte många att det är dåliga produkter, utan man tror faktiskt att det är en bra produkt du får i handen utan att ens kanske kolla vad den innehåller, man litar på sina förebilder blint, sedan är det såklart många som fattar det också men eftersom man själv får höra mycket från kunder och omgivning så har jag förstått att många inte gör det. Det är en dålig sak (av många), en annan grymt dålig sak är att när dessa kockar och människor tror att de för matsverige framåt genom att de ”förbättrar (??)” produkter för industrin så drar de också samtidigt alla oss mathantverkare bakåt, kanske utan att de fattar de själva och plötsligt får man ännu mer att kämpa emot, det behövs inte, jag lovar. Nu skall man inte bara behöva försvara sina priser, sitt hantverk, tiden man lägger ner, energin och själen mot industrins priser och produkter och maskiner som gör allt. Plötsligt så skall man också stå och förklara om det verkligen är så himla dåligt eftersom dessa fantastiska kockar har ”utveckalat” produkten, plötsligt blir man en snofsig ödmjuk människa till på köpet som måste ”sänka” en kanske gammal förebild. Så blir man själv boven i dramat tillslut? Fast allt man vill bara är att få baka bra saker och fokusera på det. Tro mig, jag har tex ingen lust alls att slå och prata om varför duktiga bagare finns på tillsatsmjöl, jag vill hellre säga ha en fin dag och sedan gå in och baka vidare. När industrin lyfts fram då hamnar mathantverket i skuggan och då måste vi kämpa ÄNNU hårdare för att lyfta oss själva och det vi tror på, mathantverket måste få lysa på himmeln och ta plats och det är sååå fantastiskt när otroligt duktiga kockar och branschmänniskor slåss och lyfter matlagning på riktiga råvaror, på småskaligt, det ekologiska, matlagning från grunden gjort av händer och inte av maskiner. Jag kommer alltid stå på mathantverkets sida och på den som slåss för det, annars skulle jag svika allt jag tror på! Med detta sagt så vill jag utan att lägga någon vikt i hurvida du vill säga det med en dansande hamburgare eller med text, eller hur många inlägg du gör i ämnet eller hur din text framstår att jag tycker du är bra, och modig!

......

                                                                                                

Angående Eldrimners mathantverkcertifiering så kan jag meddela att vi nu är stolta ägare till en röd skylt. För som jag skrev innan så har jag fattat nu, att vi behöver en sådan! För är det något industrin aldrig kan få, så är det en sådan där röd fin Eldrimnerskylt! När vi är tillräckligt många som har den så kan Eldrimner börja jobba med att lyfta upp och markadsföra certifieringen men det funkar ju inte så länge ingen väljer att certifiera sig, eller hur? 

Detta är kriterierna som gäller för alla som har en sådan skylt:                                                                                      

När du köper en produkt märkt Eldrimner Mathantverk ska du förvänta dig en rik smak. Råvaran förädlas varsamt till ett mathantverk genom en människas hand. Det bygger på djup praktisk och teoretisk kunskap om livsmedlens unika egenskaper, mikrobiologiska processer och traditionella metoder.

Höga krav

Råvarorna i ett certifierat mathantverk är helt naturliga. Oavsett om det gäller kött, bär, frukt,grönsaker, fisk, spannmål eller mjölk, ställs höga krav på lokalt ursprung och naturliga ingredienser.

Begreppet mathantverk har blivit allt vanligare i marknadsföringen av olika livsmedel. Certifieringen är viktig för att säkerställa kvaliteten på mathantverket. Produkter märkta Eldrimner Mathantverk har förädlats enligt högt ställda krav och som konsument ska du vara säker på att du får en kvalitetsprodukt.

Hållbar mat

Den varsamma förädlingen som ligger till grund för produkterna märkta med Eldrimner Mathantverk, förutsätter att en människa övervakar varje del i processen. Det bidrar till fler riktiga jobb, inte minst på landsbygden.

Mathantverket hjälper även till att hålla landskapen öppna och att bevara svensk mattradition. Kravet på lokala svenska råvaror, ofta från den egna gården, gör mathantverket både miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart.

Eldrimner är Sveriges nationella resurscentrum för mathantverk. Vi utbildar mathantverkare och vi certifierar mathantverk. Så leta efter vårt märke.

 

Länge leve ren mat!!!

 

Det var allt jag hade att säga idag, säg gärna vad ni tycker! Over and out

 

/My

 

 


Virvlar med vinden som vem som helst

Ibland så faller jag, bort från världen...ut i mörkret, faller fritt och ingen kan fånga mig för...jag har vinden i hjärtat. Den virvlar så fort, och den blåser, ibland av ljummaste luft och ibland drar nordanvinden in och allt blir till is. Man kan se mig men inte röra, för runt min hud ligger ett tunt, tunt lager is som ingen kan krossa.
 
Jag är en människa av känslor, född ur stormen. Jag ser molnen, jag ser marken som spricker. Jag är krackelerad, ibland kan man titta rakt igenom, ibland så ser man ingenting. Solen i ansiktet ger skuggan i ryggen, den ligger där, skuggan av mörkret och jag älskar mitt mörker, min förmåga att känna, uppleva, inte bara allt som är fint men också allt som är så förbannat svårt och jobbigt.
 
När alla känslor jag har, vänder sig, mot mig, när allt gör ont, när allt känns för mörkt, då vet jag att livet, det kommer inte av sig själv. Livet måste vi leva, även när regnet faller och när det känns som att någon slagit handen genom min bröstkorg och slitit ut hjärtat brutalt, kastat det i havet, så måste jag våga hoppa, hoppa i, och leta efter det. Vi drabbas, av lycka, sorg, liv, död, vi lyckas, vi misslyckas, vi gör rätt, vi gör fel, vi vågar, vi är rädda, vi tror, vi blir svikna, vi sviker, vi hoppas, vi lever, jag med, alltihop. Ibland letar jag i havet efter något jag förlorat, ibland vet jag precis var det finns, det sitter på plats, innanför revbenen, innanför mitt skal och det slår, det pumpar blodet, snabbt, snabbt i hela mitt system, så att jag kan känna, så att jag kan storma, skratta, gråta, leva, andas, hålla andan, tycka att allt är underbart och ibland låta skuggorna hamna framför mig istället för bakom. Det är mitt sätt att leva, det är vem jag är, född i storm, född mig. Jag och mitt mörker, jag och mitt solsken.
 
Någonstans i kontrasterna så föds också kreativitet tror jag. Det är kanske det som kallas plågad konstnär, ett uttryck som jag kan relatera till. Ingen är perfekt, inte jag! Jag får varje dag  jättefina mail från kvinnor, mammor och unga flickor och pojkar på väg in i livet, ibland av det sorgligare slaget. Ni höjer mig till skyarna, tycker att jag är och lever perfekt. Jag är stolt över att få vara någons förebild men med det så kommer också ett visst ansvar. Jag är inte perfekt, mitt liv är inte perfekt, jag är defekt, precis som vi alla är.
 
Det är viktigt att veta det, att jag precis som alla andra, trots glada instagrambilder på blommor och vackra bakverk, också kämpar med livet ibland, mitt mörker och med att driva företag och familj. Ibland känns allt fint och ibland känns det som att man inte ens förstår hur solen skall kunna gå upp nästa dag. Men solen går alltid upp, även om den gömmer sig bakom molnen. Jag tror inte det kan sägas för många gånger, att livet, det är av alla slag. Speciellt till de som är unga och känner press på att leva vackert och fint. Ibland får jag mail från tonåringar som gör att jag vill skrika rakt ut i megafon så det hörs över hela världen. -LIIIVET ÄR JOBBIGT FÖR ALLA, ALLA ALLA IBLAND!!!! JAG LOOOOOVAR ER, LIIIVET ÄR INTE SÅ VACKERT SOM DET SER UT PÅ TELEFONEN ALLTID!!!!! Man ser och hör hur andra lever, på ett helt annat sätt idag än då men det är så jävla viktigt att förstå att livet är inte på skärmen, det är fysiskt, det är några cm upp och det är stormigt för många, fast VÄLDIGT FÅ säger det.
 
 
Jag kan tänka ibland, skall jag verkligen säga detta? Jag ju bara en simpel bagare, jag kanske skall hålla mig till att lägga ut bilder på macarons MEN jag säger som jag brukar, riktiga känslor måste få finnas, även bland vackra himlar, goda tårtor och chokladpraliner på sociala medier och jag kan gärna addera den upplysningen bland mina tårtor. Instagram är en bild, men livet det är en jävla orkan av sol, mörker, ljus, bubblande skratt och forsande tårar och allt annat en människa har förmågan att känna och uppleva. Så tänk på det nästa gång! 
 
Kärlek
 
/My
 
 
 
Foto: Linda Lomelino
 

Att behöva tänka utanför boxen, är kreativt!

Många tror, att jag retas lite. Att jag tetas lite mot alla som lägger upp praliner gjorda med kemiska färgämnen. Att jag hetsar och spelar Allan Brallan! Det gör jag inte. Jag lägger inte min energi på sådant. Vad jag däremot lägger mig energi på, det är att fan slåss med allt jag har för det jag tror på och det gör jag, varje dag jag vaknar, med varje tanke jag tänker och med mina händer, så står jag på jobbet och gör det JAG tror på. Jag vill titta tillbaka på detta om flera år, många år och när livet närmar sig slutet och så vill jag kunna känna att vi gjorde bra! Jag gjorde det jag kände, i mitt hjärta, var bra och jag gjorde vad jag kunde för att inte bidra med att stoppa konstiga ämnen i folks kroppar genom maten vi äter. Jag gjorde vad jag kunde för att vara snäll mot naturen, bidra till vad jag tror är ett mer hållbart odlande och köpte råvaror där de som odlade dem inte blev skadade av starka kemikalier och bekämpningsmedel. Sedan har jag och min familj en lång väg att vandra vad gäller möbler och alla möjliga produkter vi har i städskåpet, i duschen mm men jag vet att det vi gör på vårt bageri, det jag gör i mitt yrke idag, det är snällt mot de människor som köper bröden och pralinerna eller vad det nu är vi gör och den natur som är berörd mår förhoppningsvis också ganska bra. 
 
Jag har ju förstått att det retar många, mina instagraminlägg, att jag gnider in i nyllet att vi färgar med grönsaker, att vi jobbar utan tillsatser, smakesensser , med mjöl utan askobinsyra mm. Men det är inte så fallet är. Jag tror att många som väljer att bli lite småsura egentligen kanske också vill, men ibland så blir det för mycket och man spärrar. Man vet inte vart i helvete man skall börja, när man börjar tänka så bara tar det stopp och så är det så mycket lättare att bara säga -bläää, det skiter jag i!! Sedan har vi några som vill jobba som de gör, är stolta över det och tycker inte att det är någon fara eller problem med tillsatser, man gör som man vill. Sedan har vi en skara som vill börja, som har tusen frågor och vill veta en massa. Jag försöker verkligen dela med mig där och svara alla så gott jag kan, för varför sitta på en massa info utan att dela med sig om informationen kan bidra till att fler väljer att ta steget att utesluta tillsatser. Har man en produkt som är ren fast man tillsätter, endast bara en pytteliten tillsats, så kan man inte säga att man gör en tillsatsfri produkt, det bara är så, man kan aldrig det! 
 
Jag hymlar aldrig med att jag färgat ner hela världen för bara 4-5 år sedan, kul, kreativt tyckte jag, så in i helvete också! Yey, ni skulle sett, det såg ut som glittrande rymdskepp som man kunde skjuta upp i rymden nästan. Så stolt jag var, HAAA. Mer, mer, desto bättre. konstigt, krångligt, kul! 
 
Men jag måste säga att jag har ALDRIG upplevt något så kreativt och svårt och utmanande som att börja jobba utan konstiga saker. Det är att tänka och jobba utanför boxen, utanför sin trygghetszoon. Plötsligt insåg jag hur lätt det varit att jobba med kemisk färg tex, fan, den bara satte sig pang boom i pralinformen, prickigt, randigt, lager på lager, baam, baam. Alltid kanonresultat, svårt att misslyckas. Plötsligt så stod man där med ett jävla pulver på spenat istället och vad hände då, ja typ ingenting? Eller vad hände när man plötsligt ville baka drömmar? Nää det gick ju inte heller? Eller vad hände med marmeladen om man inte fick ha citronsyra? Allt blev svårt, mycket misslyckanden innan man fick rätt på sakerna, och jag för min del, tycker att det är en fantastisk värld. Och jag är stolt, ganska...har lite svårt att vara nöjd i alla lägen men ändå..stolt. Årets påskägg, shit vad vi slitit med dem, stått med spenat, rådkål, rödbeta, morot och tryckt och duttat och målat och sprayat och donat timma ut och timma in, 10 ägg åt gången. 
 
Så nej, jag för inget krig mot alla som färgar sina praliner, jag för inget krig mot någon speciell men jag hoppas ibland att jag kanske kan så ett litet, litet, litet frö hos någon...som kanske inte nu..eller om ett år men kanske någon annan gång vill vara med och stå och dutta med rödbeta istället för typ Patentblått eller någon annan läskig färg. 
 
Over and out! 
 
Nu sova!
 
/My
 
 
 

Bra mat är inte dyrt!

Idag började det brinna i mig, det är bra!  Jag vill prata om en sak, kan vi göra det? Jag vill prata om att bra mat inte är dyrare!
Jag skrev ett kort inlägg på min instagram idag! Det handlade om vår hallonsylt! Eller egentligen handlade det om att man dagligen måste försvara sina priser när de jämnförs med mataffärens produkter. Det handlar om att man dagligen skall försvara mathantverket mot industrin. Jag berättade om vår sylt, hur bären plockas en och en för hand av människor som bryr sig om sina hallon, hur vi kokar dem med respekt, hur burkens innehåll slutar på en råvarukostnad på 48 kr utan att vårt arbete, hyra av lokal, el, arbetskraft, skatter, och andra avgifter ens är medräknat. Vi tar 69 kr för burken med hallonsylt. Med enkel matematik kan man ju räkna ut vad som blir kvar av det i slutet...kanske hade det till och med varit bättre att strunta i att koka sylten? Nej, inte i vårt bageri, vi är glada, stolta och lyckliga över att ha visat de där fina hallon respekt, visat de som plockat dem respekt och vi är glada över att burken kommer att hamna på någons köksbord och runt munnen på någon unge som just käkat en pannkaka. Det räcker som lön för oss, i alla fall när det gäller hallonsylten.
 
Inlägget skapade en massa kommentarer, bara positiva, heja för det, tack för det, jag bockar. Men jag hade kunnat ta negativa med, jag är på G, jag kan bråka för det jag tror på, inga problem. På vägen hem i bilen så märkte jag hur jag började spänna käkarna, brusa upp igen, började tänka på de där orden "skit i dem som gnäller"  "bry dig inte om dom" . Det slår mig att det är fan just dem jag skall bry mig om, det är de människorna som behöver ändra sitt tänk, de som gnäller att bra mat är för dyrt. Det är dem vi skall prata med, vi måste prata, disskutera och framföra det vi tänker på, vi måste få de människorna som sprider negativitet att tänka om, se nytt, se rätt.
Alltså, first things first, bra mat är INTE dyrt, det är skitmat som är för billig! Där har vi rett ut det.
Det är ofta jag hör att folk inte har råd med bra mat. Fast ändå...när man frågar vad de handlar så är det inte allt för sällan(drar inte alla över en kant här) som det ligger fan både chipspåsar, billys panpizza, cigaretter, snus, läsk och annat SNORDYRT i kundkorgen. Med all respekt, jag vet att det finns folk som inte har så mycket pengar, när jag växte upp var nämligen vår familj en av dem, en av dem familjer som vände på kronorna, vi var sju barn, vi fick ärva trasiga jeans av varandra med 10 små tygfigurer på som satt över hålen, men jag kan säga att min mamma, hon förstod att det var billigare att baka själv och sylta och stycka hela djur och frysa in. Mamma berättade alltid för oss när vi satt och åt den där rågbullen med ost som hon bakat, att den bullen, den var minsann 5 gånger så billigt som den man kan köpa i affären! Jag var så oändligt trött på det tjatet, då, nu är jag bara glad att hon inte slösade pengarna på frallor på macken! 
Jag skulle vilja ta två exempel.
Min absolut bästa motfras när någon säger till mig att vår saft är för dyr. Det är, -det är dyrare att köpa vatten!
Kan ni förstå att det är DYRARE att gå och köpa en flaska ramlösa på macken för 18 kr än vad vår saft är, som innehåller bär, socker och citron? 
Vår saft kostar 69 kr för 33 cl. Den blandar man upp gånger 5-6 med vatten vilket gör att 33 cl färdigblandad saft kostar 11-13.8 kr, det är 4-7 kr billigare än att köpa vatten på flaska, vatten som vi har gratis i kranen?
 
Mitt andra exempel är att många bröd som man köper i affären, förpackade i en plastpåse med någon lockande text, typ "nyttiga friskusfrallor"  oftast är väldigt mycket dyrare än våra bröd. Ett industribröd, som aldrig har rört en männsklig hand, snabbjäst och ofta fullt med tillsatser och en massa luft är dyrare än våra fina nyttiga bröd som är bakade först och främst på fina ekologiska spannmål, odlade med omtanke, malda med omtanke och fasen till och med packade för hand av glada mjölnare som sedan knyter ihop säcken själv och kör den till oss, sedan bakade av våra händer och som fått jäsa långsamt i ett helt dygn innan vi bakar dem och säljer dem över disk. Ett av brödet i plastpåse som jag hittade i affären idag kostade hela 30 kr mer kilot än vårt dyraste bröd och det innehöll en novell av konstiga ingredienser. Det övergår hela mitt förstånd och därför, därför tycker jag att det är extra viktigt att faktiskt upplysa om detta, prata om detta. BRA MAT ÄR INTE DYRT!!  Jag skulle kunna tatuera in det i min panna. Snälla välj bra mat. 
 
Phu, nu måste jag typ ställa mig i en varm dusch så att mina muskler slappnar av för jag är som en spänd studsboll!!! Det ÄR viktigt att vi pratar om det, inte ignorerar eller struntar i det. Prata, verka. 
 
Puss och kram!
 
/My
 
 
 

Det är bra när det engagerar!!

Godkväll!
 
Oj, så många det var som engagerade sig i inlägget jag skrev igår! Inte offentligt kanske men bakom kulisserna i mail- och meddelandeinkorgen! De bästa inläggen man kan skriva är de som öppnar upp för vettiga disskusioner och leder till något, förhoppningsvis bra, längre fram! Det var väldigt många som hörde av sig, både vanliga människor och yrkesmänniskor. Många av de som jobbar i branchen tyckte det var ett bra inlägg, tankar som ni själva har men som ni inte vågar andas. Man är rädd för att förlora kunder, man gör kanske saker som man inte riktigt vill för att alla skall bli glada och för att de skall fortsätta handla. Det är läskigt att säga nej, först, men efter ett tag så märker man att det går ändå. Det handlar inte om att säga tvärt nej, jag vägrar allt du säger. Det handlar om att säga, nej, men kanske såhär?
Ibland fastnar man ju i vissa spår och mönster som är svåra att ta sig ur och tillslut har man kommit lite för långt ifrån vem man egentligen är och vill vara och man slutar att tycka det man gör är roligt. Så är det nog med mycket i livet generellt. Det viktigaste är att man gör det man tycker är roligt och har en passion för. Alla är vi olika!
Igår pratade jag med en god vän i ett annat sammanhang. Så sa jag -tänk om allt går åt helvete? Då sa han -men My, åt helvete, åt helvete är när man förlorar sitt hem, får sova på gatan och förlorar hela sitt liv. 
 
Många kunder och ickebranschfolk skrev till mig och sa -oj, det där har jag aldrig tänk på, vad konstigt, det är ju helt logiskt, klart man måste tänka på smaken. Och jag är glad, om jag bara så får en enda person att tänka omvänt nästa gång. Smaken först:)
 
Men allt var inte positivt, det är klart, att om man postar inlägg som dessa så blåser det också upp till storm ibland och innan tyckte jag att det var jobbigt men nu så känner jag, att jag kan gärna vara den personen som får ta lite skit för det jag tror på. Disskusionen tog ju lite sidospår och började handla om att göra barntårtor och att uppfylla de små barnens önskningar. Det var ju kanske inte det inläggets huvudsyfte handlade om men när vi ändå pratar om det så tänker jag bara kort att barn kommer alltid att önska sig tårtor som ser ut som hello kitty, det gör våra barn med men första steget som förälder tycker jag är att OCKSÅ fråga barnet vad de vill ha för smak. Barn och mat skulle jag kunna prata ihäl mig om men det får bli en annan gång!
 
Det som gör mig lite ledsen är att så många började sina meddelanden genom att skirva! Jag hör av mig så här för jag vågar inte ta det offentligt. Man är rädd för att bli påhoppad kanske eller att visa vad man känner i ett öppet forum.
 
Det är bra att disskutera, det är bra att ventliera, det är bra att få ut sina känslor, även om de är arga. Det är okej att skriva till mig! -Vad fan håller du på med, varför hoppar du på branchfolk som Dorotea Malmegård. Jag hoppar inte på någon. 
Jag träffade "Tea" första gången någonsin på Petrus förra veckan även om vi har snackat en del innan, Det var som att vi känt varandra hela livet, det var puss och kram och skratt och ryggdunk. Jag gillar verkligen henne, tycker hon är fantastisk. Jag kan förstå att det såg ut som att vi hade lite gruff igår på sociala medier men lugn bara lugn. Vi har ingen gruff, vi pratade med varandra igår och vi är cool, cool som frosten själv. Det är viktigt att lyfta varandra inte slå ner!! Läste man mitt inlägg så tror jag dessutom att de flesta såg att det inte handlade om någon specifik människa utan att vi alla måste hjälpas åt att vända på steken lite och lyfta upp smaken på förstaplatsen, den skall inte ligga och puttra med en silvermedalj runt halsen. 
 
Ni är alla fantastiska! Puss och kram och en massa kärlek!!!! Även till er som tycker jag är knäpp och dum, pusspuss!!!!
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag är ingen inredare, jag är en smaksättare!

Jag bara frågar mig själv, -när blev utseendet viktigare än smaken? Det är en helhet, det är klart men det är väl ändå smak först? Eller är det bara jag? Varför sitter jag framför brasan och känner mig förvirrad över min yrkesroll? Är jag inredare eller en bagare? Var skall man lägga sin gräns över vad folk vill ha och vad man själv är villig att göra. Min gräns är väldigt stark och tydlig, det är skönt, det gör mig trygg! 
 
För tre år sedan när vi öppnade bageriet så valde vi att simma motströms. Vi skulle göra saker som VI ville göra, bara och endast. Egoistiskt? Kanske, vet inte! Skönt? JA!
 
Ja, vissa säger att vi är totalt dumma i huvudet. Vad är det för företagstänk! Hur kan man bedriva verksamhet som en nejsägare och inte arbeta efter kundens önskemål? Men det är inte riktigt så. Jag gillar nejsägaren i mig. För jag säger bara nej till sådant som inte känns bra och jag tror att vi är ganska överens, våra kunder och vi. Ni vet vad ni får hos oss. Ni får sådant som vi tycker är gott, som vi tror på och som vi gillar att göra och det brukar alltid falla hand i hand att ni tycker det är lika gott som vi. Skulle ni inte gilla det å andra sidan, så har jag, i alla fall tryggheten i mig, att jag tyckte det var gott och då kan man erbjuda något annat. Skulle jag göra något som jag inte vill och som sedan inte heller uppskattads, vad säger jag då? Att jag inte heller tyckte det var bra? Det blir ju alltid väldigt bra tillslut, när båda sidorna får vara med, när jag får säga att, nej, det där gör vi inte här men jag eller vi kan göra såhär istället!
 
Men det kan även vara svårt, alla tänker vi väldigt olika och ibland så har människor som vill ha något specifikt från oss svårt att förstå att vi inte ens vill försöka göra just den tårtan eller vad de kan vara. Jo, man förlorar några men det är kanske så det får vara? Jag har redan suttit i natten och känt hur mörkret i mig svider så jävla hårt för att jag måste göra saker som jag inte vill. Det kanske får kosta någon kund att slippa känna den känslan?
 
Vi modellerar tex inte tåror (som ni alla kanske såg när jag tävlade i dessertmästarna och fick det i uppgift. Den var ungefär skitful, tårtan alltså. Jag skämdes så att jag höll på att sjunka genom golvet när Juryn kom fram och frågade om jag(vi) var nöjd? Man vill bara skrika, VAD FAN TRO DU????? SER DU HUR DEN SER UT ELLER??? Jag har all respekt för alla er tårtskapare som modellerar, det är en konstform absolut. Jag lämnar den biten utanför min ram här för det är inte det jag vill prata om eller ifrågasätta. Jag personligen har inget intresse i att lära mig modellera, jag tycker inte att sugerpaste eller marsipan är gott att sitta och äta. Däremot gillar jag att måla, alla finner vi utlopp för vår kreativitet på olika sätt och alla tycker vi olika saker är roligt och passionerande. 
 
Jag vet att det är väldigt många som vill ha tårtor som ser ut som ett prinsesstorn eller en tapet eller en bil och det får man vilja såklart men jag kan inte förstå varför man som BESTÄLLARE inte tänker på smaken före utseendet? Och det är något jag verkligen undrar? När det handlar om något vi skall stoppa i vår mun, varför är inte smaken då det första som faller på?
 
Nästan 95 % av alla mail som handlar om en beställning till en fest som kommer till oss saknar information om vad man vill att tårtan skall smaka! De innehåller oftast färgtema med ett par tre färger, ett tema tex, pastell, rutigt, djurtema eller rockigt. Sedan brukar ett gäng bilder medfölja i mailet med inspiration, en fråga om pris och om det är möjligt att genomföra detta. Allt som oftast så saknas informationen om vad det är man vill äta, är det hallon, blåbär, choklad, vill man att den skall vara fräsch, syrlig, vill man ha något krispigt. Jag tänker alltid först på vad jag vill stoppa i munnen för smak innan jag tänker hur jag vill att det skall se ut och ingen går väl på restaurang och beställer ett utseende på maten, utan man väljer väl något man tycker verkar gott? När jag inreder ett rum så tänker jag på det andra, färger, former och kanske tema. 
 
Jag skriver inte detta för att på något sätt ta ifrån folk sina visioner om festteman och färgdrömmar och det kan hända att det är jag som är det svarta fåret i sammanhanget men jag tänker att det vore fint om vi vände på det och BÖRJADE jobba med smaken för att sedan disskutera hur det kommer se ut när det är klart. För hur det än är så blir choklad brunt och hallon rosa och blådär blir inte blått, det blir lila och för oss som inte jobbar med onaturliga "råvaror" eller konstgjorda färgämnen så blir inget turkost eller guld av sig själv. 
Så härligt när man kommer och säger, -vi skall ha kalas och vi vill ha något med äpple! Vad kan du göra med det? Eller vi skall gifta oss på våren, vad finns det för råvaror då? Då blir jag hur glad som helst.
 
Jag vill också att det jag gör skall vara fint och vackert och att laga mat och baka är att vara en konstnär. Jag gör inget som är fult men framför allt så vill jag inte bygga luftslott där allt handlar om hur det ser ut. Jag vill att när man skall sätta tänderna i tårtan så skall den vara så god att man nästan inte bryr sig om alls hur den ser ut. 
Jag känner mig ibland som en inredningskordinatior som får mail om att inreda ett rum istället för att baka en tårta.
Hur det än är så kan man ju inte äta en tapet till lunch och jag tänker att om vi sätter tapeten på väggen så sätter vi smaken på tårtfatet.  Jag tänker att vi måste alla hjälpas åt att bevara huvudsyftet med maten, att den skall vara god!
Hur tänker ni kring detta? 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kolatartletter till Söder!

Hallå på er! 
 
Hoppas att ni har haft en skön jul och ett bra nyår! Var det någon som lagade något av recepten? 
Jag sitter i full färd med att planera våren! Det blir pussel utan dess like i vår! Vi har ju en liten tjej som är ett halvår nu och jag hade tänke börja jobba lite mer och Johan skall få vara hemma lite mer, det blir kul!
 
Närsta vecka drar jag till Stockholm! Det blir hur roligt som helst, jag skall flänga runt lite och jobba! Någon dag på Fotografiska, en dag på Petrus och så skall jag få tränga mig på lite hos Danyel med, på deras nya Restaurang, Mother som öppnar den 15:e! Jag saknar Stockholm ungefär huuuur mycket som helst och tycker alltid det är lika kul att åka dit! Det räcker bra för mig istället för en resa till solen;) 
 
På torsdag kommer jag att göra kolatartletter på Petrus på söder. De kommer vara färdiga kl 13.30 till försäljning, ryktet säger att jag även kommer att fixa fram lite kolor. 
Kom dit vettja och säg hej, det blir hur kul som helst!
 
Idag öppnade vi butiken förresten! Så dra dit! Johan körde ett tjuvbak på semlorna med så det är bara att rusa:)
 
Vi ses!
 
/My
Foto: Linda Lomelino
 
 

Choklad Recept

Hallå på er!
Imorgon är det nyårsafton. Tänkte att ni kanske behövde något enkelt recpet att snurra ihop. Enklast är chokladkakan, svårare är tartletterna:) 
 
Här kommer ett på en supergod chokladkaka på Ekologiskt dinkelmjöl och chuaochoklad. Har man inte det hemma så kan man ta något bra vetemjöl och någon 70% choklad:)
 
375 g Mörk choklad 70%
375 g ekologiskt normalsaltat smör
3oo g ekologiska ägg
330 g ekologiskt mixat råsocker 
60 g ekologiskt siktat dinkelmjöl
100 g valfria nötter, tex pistage, hasselnötter eller cashew, gott att rosta på dem först!
 
Sätt ugnen på 175 grader.
Smält chokladen och smöret till 50 grader i vattenbad eller i micron, är den för kall så sätter sig smeten för tidigt och man får en kort konsistens. 
Rör i först sockret och vispa sedan i äggen till en homogen smet, rör sedan i mjölet och vänd ner nötterna. Häll upp smeten direkt i en springform eller annan passande form. man kan klä in formen om man vill i bakplåtspapper om man har en form där det är svårt att få upp kakan sedan. Man kan såklart smörja med om man har lust men kakan är ganska fet så den brukar släppa fint ändå:)
Baka av den direkt. Tid får ni ingen, alla ugnar är olika men baka den tills den har "satt sig" och man kan se att den liksom börjar så smått suflera lite i kanterna men fortfarande är sådär dallrig till större del. Då blir den jättegod och kladdig i mitten. Man kan nästan inte misslyckas för den kommer bli god även om ni bakar den för lite:) våga lita på er känsla! Jag tänker att många är rädda för att lita på sin egen känsla, man vill så gärna ha tider och scheman för att man tror det skall bli rätt då men det behöver inte betyda att det blir det, man kanske följer något till punkt och pricka så blev det skit ändå för att er ugn kanske bakar ojämt eller är på ett eller anant sätt, så säger man sedan att man inte kan! Känslan är det bästa vi har. den är oftast rätt:) 
 
Antingen så serverar man den bara sådär som den är när den svalnat, man kan baka den så kan den stå framme hela dagen tills kvällen:) Rumstemp blir kanon! Kör en god glass till och lite karamelliserade nötter eller en god kolasås!
 
kolasås:
80 g ekogrädde
80 g ekosirap ljus
80 g ekosmör normalsaltat
80 g socker
En nypa oraffinerat havssalt
Koka till 115 g om ni vill ha den lite lösare så den rinner och 118 g om ni vill ha den kletig/halvlös
 
Eller om ni vill ha en ganache på som på bilden! Ta ganachen som kommer nedan till tartletterna:)
 
Foto: Linda Lomelino för Journal Chocolates vinternummer.
 
 
Kolatarte: 
 
Tarteskal:
100 g ekologiskt saltat smör
65 g ekologiskt florsocker eller mixat råsocker
en nypa oraffinerat havssalt
35 g gula
175 g ekologiskt stenmalet vetemjöl, man kan byta ut lite mot mandelmjöl så blir det godare:) Typ en 30 gram sådär. 
Arbeta ihop allt utom gulorna till en smulig blanding och arbeta sedan in gulorna med händerna till en fast smidig homogen deg. Plasta den och lägg den i kylen i ett 4-5 timmar så den får vila lite. Kavla ut till ca 2-3 mm och stansa ut runda cirklar som passar de formar du har. Mina är 8 cm. Tryck i dem i formen och skrapa kanterna, nagga med en gaffel. lägg folie i varje form och fyll med ris baka av på 175 grader på varmluft.
 
Hasselnötsganache:
 
52 g amedei ljus choklad (en vanlig lju choklad går ju bra)
52g chuao choklad (vanlig 70% funkar)
 
60 g praline på 100% hasselnötter 
80 g ekologisk grädde
10 g saltat ekosmör.
en nypa oraffinerat havssalt
Koka upp grädde, och slå över resten som du placerat i en bunke! 
Rör ut och mixa slät, se till att inte arbeta i luften utan istället arbeta bort den. 
 
Spritsa upp direkt i tartskalen men bara till hälften. 
 
Kola: 
80 g ekogrädde
80g ekosirap ljus
80 g ekosmör
80 g socker
en nypa oraffinerat havssalt
 
Koka allt till 118 grader. Låt svalna till minst rumstemp så att den inte smälter chokladen. Fyll sedan upp tartletterna till kanten och hacka och strössla på de karamelliserade friterade hasselnöttern i önskad mängd!
 
Foto: Linda Lomelino för Tidningen Journal Chocolate
 
Chokladmousse att gjuta:
255 g ekologiskt råsocker
150 g vatten
 
150 g ekologiska ägg
180 g ekologisk gula
 
770g ekologisk grädde
513 Amedeis "for you" 70% (mörk 70% choklad funkar)
 
Vispa upp grädden.
Smält chokladen till 50 grader
Vispa upp ägg och gula med elvisp samtidigt som du kokar upp socker och vatten till 125 grader
häll sakta i sockerlagen i äggvispet under vispning. 
Vispa tills det är ljummet. 
Vänd i den smälta chokladen och vänd sist i grädden. Gjut i valfri form eller skål. Ställ i kylen och ta fram den 15 minuter innan ni skall käka den! 
 
 
Ja ha! Sådär då! Där har ni lite att köra på! Lycka till och Gott nytt år på er!
 
/My
 
 
 

Stängt idag

Gott folk! 
 
Butiken är stängd idag! Trist men vi var tvugna, vi har bytat ugn till en större och bättre! Den installerades igår och håller på att brännas in, eller ur eller vad man säger! I morgon är det öppet som vanligt igen!

Att våga vara större än så

Jag är en person som reflekterar över väldigt mycket, funderar, tänker, tänker om, tänker rätt, tänker fel. Jag känner. Känner frustation och glädje, sällan ett lugn. Jag tippar som en gungbräda, mellan svart och vitt och den är aldrig i balans, aldrig jämnvikt. Det är befriande. Jag vill vara så, oftast, men jag kan också tillåta mig själv att tänka tanken, tänk att vara precis utan känslor, bara för någon sekund. Jag tänker att det är som att ta ett andetag, andas in det, hålla kvar det och bara känna ingenting...tyst i kroppen. MEN det är inget för mig. Sämsta frågan jag vet är -Hur mår du? Ja, hur mår vi? Hur mår My och alla känslorna idag? Världens kortaste fråga hade behövt världens längsta svar som låter olika från en dag till en annan så jag brukar alltid snabbt kasta tillbaka den istället. 
 
Jag var med om en grej förra veckan, en grej som fick mig att tänka på en sak. Att jag har en, mardröm. Det är att bli en gammal sur gubbe i branschen, eller ja, jag blir ju då en tant men det är sak samma. Att bli gammal och upptäcka att jag trampat i samma spår hela vägen dit, stått och geggat i samma lera. Aldrig vågat ifrågasätta mig själv eller ta in något från min omgivning. Stått där inne på bageriet och predikat samma sak år ut och år in, fastna i det jag gör nu och inte utvecklas. Aldrig se om det jag gör kanske en dag är fel och aldrig våga ändra mig.  Det finns många som aldrig vågar ändra sig. För då faller allt som de trott på hela sitt liv, deras sanning som de går och håller på. De tror att den fortsättar vara sann om man inte ändrar sig, så man håller bara stenhårt på den!! De fortsätter att köra på det. DET är min mardröm, att bli sådan. Att inte våga ändra sig och våga säga. -Ja ha, kolla här då, det här var ju inte bra, nu har ju en som heter Kalle upptäckt att detta var dåligt eller så kanske han har kommit på ett bättre sätt, kanske skall jag ringa Kalle och fråga så att jag också kan göra detta bättre. Kanske skall jag åka till Kalle och käka hans bulle och lista ut själv varför min bulle är så dålig. Jag vill ALDRIG sitta med min bulle i handen 60 år gammal och säga, denna bullen är det enda rätta. punkt, jag kommer aldrig ändra mig och så innerst inne kanske man vet att tiden har förändrats, det är inte den bästa bullen...men jag måste fortsätta säga det. Usch, det skulle vara hemskt att göra den upptäckten om sig själv. 
Man tror ju hela tiden att man gör det bästa, eller jag gör det i alla fall, det är det jag strävar efter, att ständigt göra så bra jag kan men om jag ser tillbaka i tiden, på mina 13 år i branchen så har jag gjort hur mycket som helst som var dåligt fast jag då tyckte, att det var bra. Det är okej, jag gjorde mycket bra med. Jag tror den största tjänsten man kan göra sig själv är att våga vara större och säga, -ja ha, kolla, det var inte så bra. Nu har jag ändrat mig och sedan vara den som vågar fortsätta ändra sig och ifrågasätta sig själv hela livet ut. För vad kommer jag tycka om 10 år? Då kanske vi har kommit på något som säger, att det jag gör idag var ju inte alls bra. Även fast jag tror idag, att det vi gör, är det bästa! Människor är rädda för förändring? Varför? Det gäller inte bara bullar och choklad, det gäller så mycket i livet. 
Är det tryggt att leva i samma banor eller vad är det som gör att vi inte vågar? Vad är det som gör att vi måste försöka trycka ner dem som säger något som inte passar in i vårt gamla mönster istället för att kolla på oss själva. 
Vad kan jag göra? Ligger det inte något i det som sägs? 
 
Jag hoppas att jag alltid kan stå med vid syn på det jag gör, våga färgas av andra som gör bra saker och lyssna på dem som har något viktigt att säga och ta det till mig. Våga stå för den jag är och inte göra saker för att vara andra till lags eller för att passa in i någon mall som jag inte vågar stå utanför. Våga tycka emot människor man ser upp till, att kunna säga till sig själv att denna människan håller jag högt, men just precis detta han eller hon säger, det håller jag inte med om. Att våga skapa sin egen väg. Våga ifrågasätta även om jag får skit från alla håll och kanter och störst av allt, våga ändra mig även om jag går från något jag trodde var rätt, först. 
 
Over and Out!
 
Imorogn ses vi i butiken!
 
/My som älskar snö och hoppas den kommer snart som på bilden nedaför, för två år sedan!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fasen vad fina ni är!!

Det blev minst sagt lite chockartat här förra veckan när hundratusentals personer valde att gå in och läsa mitt inlägg. I ärlighetens namn hade jag tippat på att max 2000 personer skulle visa ett intresse att läsa så det var ganska overklig känsla att efter någon timma, knappa sig in här och se att det redan var uppe på 70 000 unika besökare. Det fortsatte ju och resulterade i HELT GALNA siffror. Kanske är det till och med så, att inte ens en hundradel hade läst mitt vinnarinlägg utifall jag hade kammat hem Dessertmästarna, vilket såklart var min plan. 
Det har svämmat över med kommentarer, mail och meddelanden och det är FANTASTISKT att så många tagit sig tiden att skriva små fina texter till mig och vilken hejjarklack jag suttit inne på, det förstår jag ju nu!! Tusen tack. Det är så man blir rörd på riktigt. Alla som kommit fram i affären, på gatan, på bageriet, alla klappar på axeln, kramar och små brev från barn. Det är nästan så man inte förstår. Jag hade ju en plan, att svara alla. Det är alltid mitt mål oavsett vad någon skriver och i vilken skala, att svara. Någon tar sig tiden och jag vill gärna visa uppskattning för det och åtminstånde skriva tack! Jag började, men någonstans efter 200 svar så insåg tillslut att det fick bli ett stort gemensamt rungande tack istället. Därför skulle jag, även här vilja bara med handen på hjärtat säga JÄTTETACK för era ord, för era historier och för era fantastiska hejjarop. Av alla tusentals kommentarer och meddelanden så fanns där bara en enda surpotta faktiskt och det är ju heeeelt fantastiskt. 
 
Det är oerhört intressant hur skönt folk tyckte det var att läsa, befriande sa många, att få ord på en känsla de själv sitter inne på. Det var ju ett galet utlämnande inlägg men jag kan tycka att 99% av sociala medier är ytligt och feel good så jag kan gärna stå för den 1 % som ger lite veklighet som kontrast. Som väger upp. Riktiga känslor måste också få ett utrymme, även där vissa inte tycker de hör hemma! 
Men samtidigt som det var skönt att få skriva min text så känner jag väldigt starkt att den skall få stanna här inne och inte bli någon vandringshistoria där jag skall sitta med näsdukar och berätta hur det var i olika tidningar och tv-soffor som jag genast fick erbjudanden om. Kvällspressen kom jag inte riktigt undan och det var jobbigt nog tyckte jag att vara en snaskig rubrik, bläää. Det var min upplevelse men jag ÄR mer än det, jag är en stolt yrkesmänniska som tror på det jag gör och står rak i ryggen i det, DET är jag. Den vill jag vara. Man får gärna knacka lite på ytan och kolla om man får komma in, det får man ibland, när jag bestämmer, men inte så ofta. Jag är My som tror på bra mat, som slåss för att mathantverket och att tillsatsfritt käk skall få ta mer plats i vår värld. Att vi skall göra saker från grunden på bra råvaror och lägga ner allt vi har att ge i det. DET vill jag! Sedan är jag självklart hon med alla tusen känslor, som det bara bubblar i, hon med hjärnan som ständigt kokar, som inte kan sova för hon känner för mycket, hon med axlarna för högt och städning huvudvärk. Jag trivs med det och jag skriver här inne när jag har något att säga. Ibland handlar det om mat, ibland om dåliga reklamer, ibland om känslor och ibland vill jag bara säga att vi har stängt på midsommarafton. Det är ju fortfarande ruggit många nya människor som är inne och läser så jag vill bara säga hej till er och att inläggen, de kommer när de kommer. Jag kan inte bara sitta och ordbajsa utan det måste växa fram ett inlägg ur en känsla jag får eller har.
 
För alla som undrar hur det gick med lilla bebisen så kom hon ut hel och fin. En liten Ingrid, världens starkaste tjej. Själv mår jag ganska bra faktiskt, längtar efter att få börja jobba som vanligt igen ja, jag är fortfarande ganska så jättearg att jag inte kunde tävla vidare, haha vet ni varför? För att jag är och förblir en obotlig körare. Dumt? -JA! Kommer vi kunna göra något åt det? -NEJ! Skall jag försöka att ta hand om mig? -Svar, JA! Men det är svårt när man faktiskt samtidigt älskar det man gör, så det är så! 
 
 
 
Just Idag har jag hängt på bageriet och socialiserat mig med vår härliga gästbagare Paulo Sebastiao från Bageri Petrus på söder i Stockholm! Vi är så glada för att vi fått låna, både förra och denna veckan, två duktiga bagare som sätter lite guldkant på vårt sortiment under torsdagen och fredagen. Det är så härligt med hantverksbagare, inga sura miner, ingen konkurrans, bara kramar och fina ord!! Hejja för det, man blir glad i hjärtat!!! Så ja, kom förbi vetja! Speciellt på fredag då han kör en massa smarriga specialare!! 
 
 Sedan har jag smaskat citrontartletter med denna fantastiska människan med! Linda Lomelino som dels är en FANTASTISK fotgraf och har tagit alla Våra bilder till de senaste två nummren av Journal Chocolate men också en duktig kokboksförfattare och en allmänt härlig person! Inspirerande folk helt enkelt! 
 
Nu skall jag sova några timmar mellan barnskrik och amningar och alarm som vrålar mitt i natten och säger att Johan skall upp och baka! 
Adios!!
 
/My
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att vakna upp och inte veta vilket år det är!

 

Jo...jag lämnar! 

Fast inte så, jag skrattar mig inte ut ur den där studion på Gärdet och ingen skall heller tro att jag gör det, att jag ger upp på en sekund när något blir jobbigt och kastar in handduken. Jag har formulerat detta inlägget i mitt huvud i snart 7 månader, vänt och vridit hur vida jag skall publicera det eller inte men jag har valt att trycka på publiceraknappen OCH det är sjukt läskigt att vara så utlämnande men för mig känns det viktigt att få berätta min story med egna ord och inte lämna utrymme för folks egna spekulationer. 

 

Jag lämnar, men jag vill inte börja där. Jag vill börja en dag i december förra året när jag får frågan att vara med. Ni som läst den här bloggen under dessa tre år förstår vilken grej det var för mig att tacka ja, ni som känner mig personligen förstår det ännu mer. Ångesten runt de där två små bokstäverna låg som en tjock dimma länge, JA...JA...JA...

Ville inte, vågade inte, läskigt, skrämmande, allas förväntningar, alla som tror på en. Det läskigaste jag vet det är när folk tror på mig, jag vet att det kan vara upplyftande för många, för mig är det tvärtom. Det har alltid tyngt mig när folk säger så. Jag vill hellre slå underifrån. Jag är en sådan som tackar nej till ALLT, jämt, gillar inte att stå i mitten av världen och jag vet att det kan tyckas lustigt av många, hon, My, gladast i stan, skrattar, låter, viftar och syns mest, hörs mest. 

Såg en intervju med Johan Rheborg, han berättade att han gömde sig på toaletten i sociala sammanhang, det var så befriande att höra, jag gömmer mig också på toaletten! Men det kommer ni aldrig att se såklart för jag står ju i mitten av golvet och skrattar högst av alla ändå, jag hamnar alltid där tillslut och det kan hända att jag till och med trivs just då, men inte innan, innan är det total panik. Clownen, den kommer fram som en sköld av min skräck över att ha en massa människor runt mig som jag inte känner! Dom som känner mig säger att clownen är rolig, att jag skall vara glad att jag blir den roliga clownen när jag blir nervös, jag är också ganska glad över min kompis clownen, det är bara det att jag vet aldrig riktigt säkert om han vill komma fram, utan plötsligt finns han bara där, eller hon om man föredrar...

Jo, ni förstår ju att tacka ja till att stå där i en studio med 80 kameror i ansiktet och folk som skall bedöma det jag gör, det som jag förmodligen själv inte kommer tycka är tillräckligt bra att gå fram med var för mig det värsta tänkbara jag skulle kunna utsätta mig för och som sedan SKULLE VISAS PÅ TV, för alla som är sugna på att titta! Apan på Zoo i full uppvisning, rädslan av att misslyckas totalt, pressen, stressen...och så är jag ju gravid och mår inte bra helt enkelt, jag kräker konstant, det är inte svårare än så. Jag är preggo, jag spyr, ingen sjukdom utan bara gravid, inget konstigt, fast jobbigt ändå.

MEN jag tackade ja, jag vågade inte säga nej, faktiskt, konstigt, jag vågade inte vara med men vågade inte heller tacka nej, jag ville inte att folk skulle tycka jag var en liten fegis som aldrig vågade krypa ur mitt nej-sägar-skal! Så jag sa, en dag, Fuck it!! Jag gör det!! 

Och hjärtat slog i 190!!! Det var total skräck och jag kunde inte tänka på något annat än just det i månader, tills det var dags, tills vi stod där i filmhuset första kvällen och skulle gå igenom studion. Alla var supertaggade, alla tyckte det skulle bli en rolig grej, kul, viktigaste var att ha roligt, sa de. ROLIGT? Det fanns väll INGET roligt med detta??? Var det bara jag som var paralyserad av skräck!!

Jag stod i hissen senare, på väg upp till våning tre på hotellet där vi bodde och jag trycker plötsligt på den röda stoppknappen och ringer ett samtal, jag vrålgråter i telefonen till den enda människan som sagt att jag skulle tacka nej, Paul! -VAD HAR JAG GJOOOOORT!!!!  Och Paul sa -Men My, jag sa ju till dig, du skulle ju inte tacka ja, jag känner ju dig! Men nu har du gjort det, nu måste du köra!!!  

Jag satt på Publico med Danyel den kvällen, mitt gamla jobb, gamla F12 och grät ner i tonfisken. Jag är så extremt glad att jag hade vissa personer runt mig i detta, det är några personer där uppe i huvudstaden som varje dag fick skrapa upp den blöta pöl jag blev och de skrapade upp den till en människa som de skickade iväg för att tävla igen. Danyel sa till mig den kvällen, -My, nu avskärmar du, DU gör din grej, titta inte på alla andra, kolla inte vad de gör, bry dig inte vad de gör, gör DIN grej, du vet, du kan, du kommer vara grym! 

Vaknar tidigt på morgonen, har gravidspytt precis hela natten. Första dagen, första tävlingen, vi sitter i minibussen på väg mot Gärdet, det är knäppans tyst, ingen pratar, vi känner inte varandra. Vi får våra rockar, jag kan precis knäppa min runt den lilla 6 månaders tjockismage med bebis i. Det är snart dags att gå in, för att spela in en ingång till programmet där alla ställer sig på rad. Jag mår så graviddåligt, hulkar, spyr, ligger på toa innan vi skall in och ni vet när man attackkräker så liksom rusar hjärtat och man blir sådär skakig, jag mår sådär, hela tiden, genom alla program! Står som ett asplöv, fokuserar på olika lampor i taket, kräkhulkar i luften och försöker skärpa mig för att inte förstöra inspelningarna. Så jävla pinsamt men vad skall man göra? Man får ju bara försöka med allt man har, att skärpa till sig!!

Och jag tävlar, tävlar och tävlar, kräker och kräker. Jag ligger på toalettgolven i fosterställning och känner hur hela min kropp skriker, DU ORKAR INTE DETTA!!! Jag känner själv, det går inte, jag orkar inte stå upp, jag mår för dåligt, det är helt fel tillfälle att göra något sådant här och må så jävla illa, jag har ingen energi, jag kräker upp ALLT jag äter, jag är helt slut och inget smink i världen kan rädda mitt urlakade ansikte men jag vågar fan inte bryta, inte den dagen och inte heller de följande veckorna. Jag försökte någon gång men jag VILL INTE ge upp det jag vågade kasta mig ut i och jag SKA fan vinna, det bara är så!! Så jag går in där och ger järnet, i varje tävling och varje ”tagning”. Mina prestationer i tävlingarna har ingenting med detta att göra, jag kan prestera även om jag mår dåligt, jag kan ta mig i kragen, jag kan smaka, smaka, smaka och tävla och tävla, jag kan hålla uppe alla sken i världen och jag SKA BARA INTE GE UPP! Jag har sagt att jag skall göra detta och jag är ingen jävla snyftare som folk skall tycka synd om. Jag avskyr att bli tyckt synd om. Jag kör och kör och kör, åker och kollar på söder hos en barnmorska bara så att barnet mår bra i magen. -kvinnor går genom krig och föder friska barn, men du?  -vad gör du, säger barnmorskan, vad håller du på med? Varför slutar du bara inte? Men jag frågar bara om de inte kan ge mig typ lite järn? -Lite järn? säger barnmorskan, du behöver inte bara lite järn! Jag tänker bara på mig själv, jag måste ju bara visa att jag kan detta, jag har tackat ja och jag skall slutföra och jag skall resa på mig, skit i min värdighet, den har jag tappat för länge sedan när folk står över en med ett glas vatten och man ligger och kräker i plasthinkar runt om studion för att det är för långt till toaletten, där någonstans försvann den...

Och det går absolut inte dåligt för mig i tävlingarna, tvärtom, ganska bra, men varje gång jag vinner så liksom bara släpper allt och jag faller ihop till marken för jag kämpar ju med ALLT jag har, att lyckas visa att jag kan prestera, ingen skall fan säga till mig att jag inte kan och jag vill mer än någonsin visa att jag kan göra bra desserter även om jag är i så jävla fysiskt dåligt skick!! Att hamna i toppen känns extra viktigt, jag hade inte kunnat leva med att må dåligt OCH prestera dåligt och aldrig riktigt kunna urskilja om det var för att jag var kass på mitt yrke eller mådde kasst. Att plötsligt vinna, att känna att jag kan flyga med mina brutna vingar får mig att klappa ihop. I motsats till alla andra som jublar vid vinst orkar jag inte ens skrika av lycka, jag bara faller ihop istället, av lättnad att det gick, en gång till. Men jag blir glad, jag blir överlycklig och sedan höjer jag min ribba lite till, man vill ju överträffa sig själv gång på gång.

En dag säger de, ni skall göra en dessert till er mamma och det bara brister..fan, mamma!! DET MED! Det går inte, jag pallar inte, jag försöker ju trycka bort allt som har med henne att göra. Hon är dödssjuk, jag vet att de kan ringa när som och säga att jag måste åka hem för nu är det över, jag vägrar göra en dessert till henne, jag måste liksom försöka hålla uppe någon som helst skyddsmur kring mig själv för att kunna göra denna prestation som jag gör, jag klarar inte huuur mycket som helst, ni får inte börja riva mina stenar. De ändrar reglerna och man behöver inte tvunget göra något till sin mamma men jag har liksom gläntat på dörren och det bara forsar känslor ur mig och jag känner att nu, nu börjar det bli för mycket på en och samma gång för mig att hålla ihop.  

Så kommer en dag, som är IDAG, en dag full av citrusfrukter, en dag vi skall bli påkastade mer och mer uppgifter i tävlingen. Dagen som är idag på Tv och dagen då allt blir svart. Dagen när jag inte kan lura kroppen mer, dagen då den själv säger stop när hjärnan är för trög för att fatta att det är över. Jag vet när jag står där för att höra orden "tiden startar nu" att jag HAR INGET KVAR ATT GE, jag har pajat min kropp, jag har kört den i botten, den är trasig, dåliga värden rakt igenom, allt snurrar. Det är korkat, dumt, idiotiskt, egoistiskt mot det barn jag bär men JAG VET, att när man har den känslan, så har man fortfarande 30 % kvar att ge, så jag tar mina 30 % och ger ALLT JAG HAR. Jag springer, jag rusar, jag kör, jag bakar och jag ser mig själv på TV ikväll och hör hur jag sluddrar fram orden mot slutet, jag har tusen saker på G och jag har aldrig jobbat så fort, Det är som att autopiloten gått på, händerna de bara kör, det är som de vet hur de skall göra, som att de är förprogrammerade att prestera men när Sebastien ropar att tiden är ute så är jag det med. Hjärnan och kroppen börjar stänga av…

 

Jag ligger i ett rum, på en säng i det grå filmhuset, jag vet att de andra fortsätter spela in "omklädningsrummet" och jag borde vara där men jag behöver inte vara med. Jag känner inte mina ben, jag kan känna på dem med händerna att de finns där men i min kropp känns det som att de inte finns, mitt hjärta slår så hårt och varje gång jag tar ett andetag så kramar det åt i bröstet, det känns som att jag inte får luft, allt är suddigt, jag är yr, fattar ingenting. Jag ligger och tittar ut luften. Jag har en enda målbild, att genomföra juryrummet och ta mig hem kl 17 med flyget och lägga mig i min egen säng. 

En av människorna i produktionen kommer in med vatten, frukt, godis, varma vattenfyllda påsar inlindade i handdukar och lägger mot min kropp. JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM, för jag borde åkt till sjukhuset vid detta laget men jag har inte fattat det ännu, att jag är dum i huvudet, för jag tror fortfarande att jag skall kunna gå ner och ställa mig i ledet framför juryn, bara jag får ligga där inne i rummet...lite till...det är min vinnarskalle som bara maler, du kan, du kan och jag ville verkligen vara den som orkar!!! Jag ville inte säga orden, -JAG MY FLEDT, LÄGGER MIG NU, JAG ORKAR INTE. Jag ville inte vara den som gav upp som alla skulle bli besvikna på, så jag säger istället -det är lugnt, ge mig några minuter till! 

 

Jag tar mig ner dit, med mikroskopiska steg, Det tar evigheter, någon håller mig i armarna och jag vet att ALLA tittar på mig nu, jag är blek som ett lakan, kan inte prata, de ställer mig i den främre raden, jag orkar inte öppna ögonen, alla varningslampor lyser, alla alarm tjuter i kroppen men jag står där, jag hör mitt namn, öppnar ögonen, tittar rakt in i Magnus ögon för han pratar med mig. Jag tror han säger att jag är i toppen men jag klarar inte av att lyssna, jag kan inte både lyssna och ha ögonen öppna samtidigt. Jag tänker att om du slutar titta i de där ögonen så är det över, det är min konkreta känsla. Det känns faktiskt så konstigt i kroppen att jag tror jag håller på att dö och jag har inga vidare känslor för det, är inte rädd utan när jag plötsligt slutar höra vad Magnus säger, när jag bara ser hans läppar röra sig, när det sticker i mina läppar och när det känns som att något jättetungt bokstavligen kör rakt in i mig och jag tar mig för bröstet, böjer mig ner och hela världen går i en suddig slowmotion så vet jag, att nu...nu dör jag…det var så här det skulle sluta. Sedan är det bara helt svart, tomt, minns ingenting...

 

Nästa minne jag har är en bra stund senare, har något i näsan, jag försöker ta bort det men mina armar väger bly känns det som. Jag är i en ambulans och han som sitter bredvid mig säger att det är bara syrgas jag har i näsan, jag skall låta den sitta kvar, för jag behöver det.

De frågar vad jag har för personnummer? Det vet inte jag, jag vet ingenting, världen är tom, huvudet är tomt och kroppen är tung, det sticker i den. På sjukhuset frågar de vilken månad det är, jag säger Maj, men det är fel. De frågar vilket år det är, jag säger 2017 men det är fel. Det tar ett tag innan jag kan peka på min näsa samtidigt som jag blundar, ni vet sådär som man måste göra för att se hur det är med hjärnan. Efter ett par försök blir jag ledsen, jag är säker på att det är näsan men det är hakan jag träffar. Jag blir ledsen för det är en sådan enkel grej, att hitta sin näsa och inte ens det kan jag. Vad har jag gjort?

En i Juryn har följt med i ambulansen och han sitter bredvid mig på en stol och jag säger sådär jättetyst, -förlåt. För det är den enda känslan jag har, att jag misslyckats så himla hårt med det jag tog mig an och det är första gången i mitt liv som jag inte slutfört något som jag påbörjat och jag känner en enorm våg av ledsamhet och besvikelse skölja över mig och det trillar salta tårar ner för mina kinder där jag ligger i min vita dessertmästarrock, med citron och choklad på byxorna. Jag har aldrig känt en sådan enorm besvikelse på mig själv förut och det är extremt jobbigt att hantera den.

Jag förstår att jag inte kan göra färdigt nu, att jag inte kan visa för mig själv att jag kunde vinna och att jag precis gjort det som var det enda jag inte ville, misslyckats, så att folk skulle bli besvikna. När jag ligger där så förstår jag inte att ingen kommer bli besviken. Utan alla kommer istället undra vad fan jag hållit på med och bara vara jätteglada att jag och lilla bebis i magen klarade oss.

 

Det är inget allvarligare medicinskt fel på mig, jag får lämna sjukhuset mitt i natten, jag får följa med en i juryn hem, till hans familj, hela världen lutar åt vänster och jag har ingen balans. Hur jag än försöker fokusera på att gå och stå så vill världen åt andra hållet. Jag ligger i en barnsäng i mörkret och snart kan ögonen urskilja två prickar eller hål i taket och jag stirrar på dem, hela natten stirrar jag på dem och jag håller för säkerhets skull en hand på mitt hjärta och kollar så att det slår även om jag hör det, för det slår så hårt och snabbt att hela bröstkorgen dunsar upp och ner. Jag blundar aldrig, för jag är livrädd, jag tänker att blundar jag, så dör jag, hjärnan tänker inte klart. Jag känner att tak och väggar krymper och hör hur jag börjar andas sådär jättesnabbt. Jag hör hur de pratar om mig, hur de säger, -vi får köra in henne igen och jag tänker, jag hör er, och jag försöker men jag kan inte sluta andas sådär jättesnabbt. I mörkret ligger jag och känner mig ensammast och minst i hela världen och tänker att detta, detta kommer ALDRIG bli bra igen...

 

Jag ligger i den där sängen i två nätter, i mina jeans, kladdiga av citrus och creme brulesmet och blir matad med en sked, för jag orkar inte...äta...vill inte...är inte hungrig, jag känner mig på botten, noll värdighet och mer olevande än jag trodde man kunde känna sig som en levande person. Sedan reser jag på mig. 

Efter några dagar åker jag och spelar in mina mellanintervjuer till sista tävlingen och en ny version av juryrummet, den som man kunde se ikväll. Det är därför jag ser stundvis väldigt pigg ut och stundvis väldigt trött ut. Jag vet att jag skall säga att jag väljer att hoppa av men jag vet ändå inte vad jag skall säga, jag känner inte att jag fick välja själv, det var kroppen som valde. Det enda jag vet är att jag inte vill gråta, jag vill inte lämna programmet med tårar, det är inte jag. Jag vill vara mer än det men jag förstår också att INGEN som kollar på programmet kommer kunna koppla ihop varför jag går ut därifrån för jag är en "master pretender" och jag har lyckats att vara precis som den My jag är, trots att jag mår kasst.

Det tar emot, AV HELA MITT HJÄRTA att gå in och göra det där juryrummet men jag VET, det går inte, jag hade inte kunnat fortsätta. Så jag tar min stolthet, kastar den i papperskorgen utanför och går in och river av det där juryrummet.  Men jag känner bara, det här händer inte, nu står jag fan här och säger det sista jag ville säga. Min försvarsmekanism skrattar när jag börjar prata, för det gör den jämt, men det är inget som är kul...

Det skall ta jävligt lång tid att komma tillbaka till någon form av välbefinnande igen, det skall ta månader och jag skall försöka så många gånger för att bara inse att det finns ingen genväg tillbaka. Jag skall bli rädd för att möta folk, rädd för att stå i mitt eget bageri och möta kunder, för att det där breda leendet skall misslyckas och att alla skall se, att egentligen mår jag jätte dåligt, för My, hon är ju superwomen och ALLTID GLAD!! Sprallig, rolig och jag ÄR/VAR den My OCKSÅ, jag var fortfarande den glada My men jag var också den My som låg hemma i sin säng och kände en meningslöshet med att gå upp på morgonen, den My som hade allt att vara lycklig för men som inte kunde känna det, den My som förlorar sin mamma en regnig försommardag när vinden sliter i träden och den My som dagar senare föder ett litet liv som faktiskt kommer ut som världen starkaste lilla tjej. Vi ligger där på BB, lilla Ingrid och jag, och vi gråter tillsammans bakom nerrullade persienner med åskmuller och blixtar utanför, hon för att hon är ny i världen och jag gråter ut min förtvivlan över den vår som varit, den våren som fick mig på fall och över hur fint det samtidigt är, att få vara levande, en människa som finns och som kan få känna allt det där och jag viskar till Ingrid att hon har kommit till en ledsen, ganska trasig mamma men det är okej, för jag vet hur jag skall ta hand om henne, jag har gjort det förr och jag är trygg i det och att trots att jag inte trodde det skulle gå, trots att jag kände att jag ORKAR inte bli mamma igen just nu och jag kan inte älska någon ny människa, så är det precis vad jag gör, jag älskar henne...och hjärtat det värker både av förtvivlan och av kärlek...

 

Så nu vet ni, att jag skrattar mig inte ut ur det där juryrummet men det var så jag ville ha det på TV och det hade varit omöjligt att visa vad som egentligen hände. Det hade inte varit kul för någon. Jag har fått det berättat för mig, vad som hände där inne i studion, hur rädda alla blev, men det håller jag för mig själv, det är alldeles för läskigt tycker jag och jag drömmer fortfarande om det på natten…fast då går det inte alls lika bra som det gjorde i verkligheten. Att gå ut ur det där rummet och hänga av den där rocken, att säga de där orden, -Jag lämnar! Det är det största personliga misslyckandet i mitt liv och jag har tänkt på det varje dag sedan dess. Jag vet att det bara är ett TV program och jag vet att alla som var med mig i det rummet den dagen och såg vad som hände tycker att jag är så jävla dum som går med de tankarna och att jag skall se det hela ur ett större perspektiv än så, men för mig funkar inte det, för mig var det där mer än ett Tv program som visas på bästa sändningstid, det var något som jag var så jävla rädd för att göra, kanske mest rädd för i hela världen men som jag ändå vågade göra men som jag sedan misslyckades med att slutföra och det kommer jag aldrig kunna släppa!!! Jag är så jävla stolt över att jag vågade och så förtvivlat ledsen över att jag var tvungen att se mig besegrad av min egen kropp, min alldeles egna kropp som burit mig genom allt, som jag trodde skulle ta mig igenom detta med…

 

Jag är så himla glad över alla fina människor jag träffade på under de veckorna på filmhuset, och jag har träffat människor som kommer finnas i mitt liv hela vägen ut. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, bland annat att jag, till viss del, verkar ha en övernaturlig power att tydligen kunna prestera även om jag inte borde och att när de där 30% är slut, så är de slut och nästa gång kan det vara bra att låta de där 30% vara kvar i kroppen! Jag ångrar inte en sekund att jag var med och tackade ja tillslut, jag anser att det var ett väldigt modigt beslut av mig och jag är stolt över alla de vinster och toppar jag placerade mig i och jag är stolt över programmen jag är med i och tycker själv att jag faktiskt är ganska rolig att titta på! OCH jag hade i efterhand ganska roligt där uppe. Det var en fin tid och extrem på samma gång och jag hade gjort det igen, precis samma sak, på samma sätt, för jag är en obotlig körare. 

Så verkligen, med handen på mitt hjärta! SUPERTACK för alla glada hejjarop och alla superfina kommentarer ni gett mig under dessa fem veckor, det är fantastiskt att människor kan ge så mycket kärlek till andra!!

 

Over and out, från den mänskliga My som inte pallar allt, som inte alltid är superwoman i alla lägen utan ibland en heeeelt vanlig sårbar människa.

 

/My

 

Fänkål och när man tar stress till en ny nivå!

Jodå!!! Igår gällde det att dra en visp med en råvara på!! Björnbär blev det inte, kan man ju säga men alltså jag kände mig ändå väldigt nöjd för fänkål är ju supergott, jag älskar fänkål! Och jag är glad att jag lyckades förvalta den på ett så bra sätt att det nådde till en andraplats! Jag hade en bra magkänsla och trodde verkligen på den men som jag säger när Magnus kommer fram, allt man tror på faller när juryn skall bedömma!
 
 
Fänkål, citron  och gräddfil, supergott och syrligt, det fick det bli! Det är ett hett tips att råsafta den stället för att koka den, den kan lätt få lite unken smak då kan jag tycka! Dock så oxiderar den fortare än fortast så var snabb om ni skall göra något med den! 
 
 
Det blev en bavaroise på fänkål och gräddfil. Tre olika sorbeter, en på gräddfil/citron en på fänkål/citron och en på fänkål/gräddfil. En financier med bryntsmör och fänkålsdill, rå fänkål som fick dra i en citronsockerlag och rostad fänkål.
 
Ja sedan var det dags för lagtävling från helvetet då!! Jag, Elsa och Ått i det gröna laget, vi skulle leverera en dessertbuffe till 30 personer och fick tre timmar på oss MEN, MEN, MEN vi skall bara få vara inne en person i taget, I TRETTIO MINUTER ÅT GÅNGEN och vi fick inte prata med varandra, varken innan eller undertiden eller i bytena! Jag fick börja! Jag gör en citron/hallonkaka, lemoncurd, deg till tartlettskal. Personligen tyckte jag att jag hade en brilliant idé där med att köra fyra körscheman på bänken, första var typ klar (komponenterna)när jag gick ut första gången, det var den lilla citronkakan med friterad ingefära och lemoncurd, andra  tanken var någonting med choklad och kola och jag hade lagt upp kolaingredienser i en gryta och så vidare..man fick försöka förmedla sin idé på något vis sedan hade jag lagt upp deg till tarteskal på en plåt med kavel och så för att visa att de skulle kavlas.. Sedan var det ju det där med mina frågetecken, utrymme för eget tänkande menade jag där, hahah, tänkte att de skulle förstå att det fattades två saker men hade ändå ställt upp lite salta saker vi de tredje frågetecknet men man kan säga att vi inte tänkte samma utan att det mest skapade förvirring, det är lätt att stå och tro att alla skall förstå ens tankar men att inte få prata med varandra, det är supersvårt!! 
 
När jag kommer in andra gången vet jag inte var jag skall ta vägen, det är grejer ÖVERALLT, min tarteskalsdeg ligger på golvet och jag fattar ingenting av någoting,  det piper i ugnar, det står saker på spisen som man knappt vet vad det är, och det är en jävla röra från en annan planet! Jo man kan ju verkligen säga att vi misslyckades totalt med vår buffé i vårt lag och jag skämdes nästan ihjäl när vi står och skall servera den alltså!!! Men vad gör man? Man får ju bara lägga på sin charm och spela dum alltså! Man kan ju inte gärna stå och bortförklara sig i det läget. En lagtävling utan att kommunicera, det är i alla fall inget som skulle kunna hända i verkligenheten och det kan man ju vara glad för!! 
Tror alla i vår lag kände likadant, total kaos!!
Så ja, vi hamnar ju i botten och det är väntat och det känns inte så himla hårt heller eftersom tävlingen var vad det var, hade det varit ens enskilda dessert hade jag nog tagit det 100 gånger hårdare och känt mig extremt besviken men i detta läget så handlade det mest om att överleva tävlingen hahaha 
Tyvärr får Ått lämna och det suger ju att få läman på en sådan tävling, trist!
 
Nästa vecka blir det en ny lagtävling och ännu en galen enskild tävling!
 
Ses då i rutan!
 
/My
 
 

Dessertmästarna!

Jo nu vet ni vad det var jag gjorde i våras när jag inte var på bageriet, när jag var försvunnen! Ni har ju sett mig i rutan, sitter och grimaserar och beter mig på bästa sändningtid!! Känns galet skumt att se sig själv men det är ganska roligt faktiskt och jag är sjukt stolt att jag ändå lyckas se ganska "cool" ut (eller nej, det gör jag kanske inte) och inte så hypernervös som jag var!!
Sedan måste jag verkligen säga att ni är ju helt fantastiska! Vilka hejjarop jag får för programmet!! Jag har aldrig varit såhär poppis i hela mitt liv även fast jag definitivt gjort bättre desserter i mitt liv än jag gör på TV hahaha! 
Nej skämt åt sidor, Tusen tack, ni är bäst, jag blir jätteglad och rörd!!
Det var världens största grej för mig att tack ja!! Och det var total skräck och hur nervöst som helst.
Det är galet att vara med i en Tvproduktion, allt runt omkring, tävlingen är en sak, det är den timman eller två som man ser på Tv, inget klippt eller fuskat, man fick en uppgift och sedan var det att köra igång.Superläskigt, för man tror ju hemma i Soffan att just där i den biten kanske var annorlunda..att man skulle få mer tid att förbereda sig och så men icke!
MEN allt runt, SHIT!!!! Man kunde filma ingångar i hundra år kändes det som, stå rätt, kolla rätt, armarna så och hjärtat bara pumpade nervositet innan man fick köra igång! HAr en helt annan syn på TV nu, vilket jäkla jobb de gör och sååå mycket material de har att gå igenom! Det är extremt lite som kommer med på skärmen i slutet och jag babblar skall ni veta!! Jädrar vad jag babblar, var helt livrädd för hur jag skulle framställas med tanke på materialet som måste finnas att tillgå...bara alla gravidspyor som jag lägger, fick mig att svettas och undra hur det skulle se ut men kan bara konstatera att jo..jag är precis sådär som man ser på TV! Känns bra och eh..lite konstigt!
Det fina är att det finns en massa snälla människor runt en som hjälper en att släppa nervositeten, här är Per och Jonathan, de är några av de "synkare" som intervjuar en efter och i mellan tävlingarna och får en till leverera! Skönt att komma in i det där varma lilla isolerade rummet efter tävlingar och släppa lite på det man kände...eller inte beroende på hur det gått. Men det är skönt att få skratta lite, man var ju där väldigt långa dagar och ja, kände VÄLDIGT MYCKET!
 
 
Det är extremt svåra tävlingar, ibland skulle man vilja sätta juryn själva i dem faktiskt, hahaha! Vad man blir utsatt för, det är galet!!! Det trappar ju bara upp med! Ikväll blir det riktigt galet, svettigt och jo ni kanske har sett att jag sitter och babblar om att äta blöjor på reklamen! Ni får helt enkelt se själva! Men jag kan säga att det lilla man hör på reklamen att det skall göras en dessertbuffé till 30 pers...njaaaa...kanske inte riktigt så enkelt kan jag säga för Juryn fuckar såklart upp allt för oss, snacka om att man sätts på prov!!!
Innan var jag nervös för kamerorna men det lustiga är att de stör mig ingenting, de glömde man HELT bort, de fanns inte...det var mer själva nervositeten av att inte ha en aning om vad man skulle bli utsatt för och hurvida man sedan faktiskt skulle klara av det eller inte som var det svåraste. 
 
 
Vi körde en tävling per dag så ett program är två dagars inspelning. Första tävlingen kan man ju säga att ingen lyckades leverera som de önskat, det tog ett tag innan man kände sig "hemma", hittade sakerna och lärde känna ugnar och glassmaskiner. Dessutom rivstartar de ju med en nedrans lagtävling. Vi viner och jag bli ju imun det första jag blir vilket jag tyckte var jättejobbigt för tänk om man skulle hamna sist i stora tävlingen och så bli räddad av imunitet, det hade ju sugit rejält men jag hamnar i den berömda mellanmjölken och då fick man snällt sitta kvar i omklädningsrummet och inte ens få komma in i juryrummet. Det var värsta platsen att hamna på tyckte jag! Bläää...man visste inte om man var precis på väg till toppen eller precis på väg till botten och ja...meningslösa mitten helt enkelt!
 Jonas och jag disskuterar lemoncurdrecept! Alltså jag säger bara HAHAHA för jag gör lemoncurd minst varannan dag på jobbet men DÄR och DÅ, helt svart! 
 
 
 
 
Andra programmet lyckas jag knipa både en topp placering med min chokladbollsdessert och en vinst i den galna tävlingen där man får byta bord, Extremt skönt att känna att man kunde leverera trots den totala hjärnchock! Först få en och en halv minut i skafferiet liksom, inget mer!!!?? Vad hinner man komma på där?? Sedan få någon annans förvirrade bord att skapa med!! Men det är bara att tacka Martin Morand för bärbordet:) Jag hade ju plockat åt mig äpple, macadamianötter, citron, lime och ingefära...nej just det den hittade jag aldrig!!!  Ni förstår inte besvikelsen när jag spenderar halva min tid i skafferiet och letar efter den helvetes ingefäran och HITTAR DEN INTE!!! Skrattade ihjäl mig när man hör Elsa säga -DET FINNS INGEN INGEFÄRAAAAAA i sin "synk" Måste ha varit hur störigt som helst att ha mig tjatandes om den inne i skafferiet! Men summan av kardemumman var att jag hade något helt annat i huvudet, men det gick ju bra i alla fall, YEEEY
Klar och helt grötig i hjärnan, man tvivlar direkt om det skall räcka för en topp
 
 
Lilla Ingrid hon hänger med i magen och här ligger vi och bara HOPPAS att man inte skall åka ut
 
 
Men jag vinner ju och här är min vinnardessert, blåbär, hallon, brynt smör!
 
Mellan tävlingarna sitter vi och trycker i ett rum allihopa och Spekulationerna om nästa tävling alltså, de finns INGEN hejd på dem!!!! Fy fan, ibland gick det inte att vara där inne för man blev galen, hahahha och så tvivlet...alla sitter och tvivlar. ..gjorde man tillräckligt? Det gick och ta på stämningen där inne, I tell you!!
Jag och Elsa! Förvirrade och pirriga!
 Efter tårttävling känns det sådär då ja!!
 
 
 
I Förra avsnittet (avsnitt tre) är det verkligen en riktigt jobbig tävling eftersom jag tyvärr inte kan moddellera, eller tyvärr och tyvärr, det är inget som intresserar mig och inget jag har för avsikt att lära mig heller, det är inget jag vill syssla med så därför har jag aldrig lärt mig OCH DET ÄR SKITSVÅRT!!! Jag tycker ändå att jag har en ganska konstnärlig ådra men alltså det!!! Det kan jag bara inte och det var likadant för Elsa så vi får verkligen kämpa med vår tårta som ser ut sm något..ja...jag vet inte...något konstigt MEN vi var kreativa och hade en genomtänkt idé som vi får fram. Så trots detta färgglada shabrak fullt med E-ämnen så hamnar vi inte sist i alla fall, phu!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jo då...det är stor skämskudde alltså!!
 
 Andra tävlingen skulle vara en hyllningsdessert och jag gör till barnen, en vinbärs dessert som smakar fan mums filibabba!!!
 
Alltså jag ser koko ut på typ alla mina bilder!! YEEEY!!!
 
Desserten blir en vinbärsdessert med sorbet och bavaroise på röda vinbär,  muskavadostekt surdegsbröd, honungskrisp, karamelliserade mandlar och vaniljpudding.
 
 
Ikväll då!!! Ikväll är det dags för två nya tävlingar...efter den första ser det ut såhär, alltså de lyckas trolla ganska bra i TV för det syns inte så ofta allt som ligger runt bänkarna men jag kan säga att skall man få fram en dessert på en och en halv timma SÅ SER DET UT EXAKT SÅHÄR RUNT EN!! 
 
Hitills är jag galet nöjd med att ha hamnat i toppen 3 av 6 gånger(fast 6 av 6 hade ju varit bättre klart) Hur det går ikväll, det får helt enkelt kika på och hålla tummarna:)
 
Adios kompisar!!!
 
/My
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det är OK att inte tycka allt är roligt!

Nu är vår minsta tjej tre månader drygt och tanken var absolut att kunna jobba mer än jag gör just nu, jag blir rastlös och uttråkad och jag är väldigt medveten om att det är ett angenämt problem att tycka det är tråkigt att vara ledig. Det är fantastiskt att vi i Sverige får all den tiden hemma med våra barn i början av deras liv och att överhuvudtaget få den stora äran och gåvan att bli förälder är ännu större än det förra. Jag älskar att vara mamma och har längtat efter det i hela mitt liv. Sedan är vi så himla olika efter det, några njuter av det, att få gå hemma, pyssla och gulla med barnen, några gillar mer att jobba och om du frågar mig så är det inte fel varken eller men jag tycker att man själv skall få känna efter hur man vill ha det och inte behöva ta hänsyn till andras åsikter i frågan. För det finns väl få saker som är så känsligt som när en MAMMA inte tycker det är roligt att gå hemma med nyfödd bebis! Jag skäms inte för att säga att jag hellre jobbar, Jag My feldt, gillar att jobba, det har för den delen inget att göra med hurvida jag älskar mina barn, de två sakerna är totalt oberoende av varandra! Det är ungefär samma sak som att man som gravid inte får säga att det är pissigt att vara på smällen för då kan det misstolkas att man inte är glad för barnet. Jag har fått tre fina barn och gjort den här rastlösa mammaledigheten tre gånger nu även om den tredje här nu då inte är klar ännu. Jag känner mig inte tillräckligt meningsfull som människa, det räcker inte för mig att vara bara mamma. Jag vill arbeta, känna att jag har gjort något vettigt för att sedan komma hem, fråga hur barnen haft det, laga mat, och leka en stund, läsa saga och natta. Jag vill uppskatta de där sista timmarna varje dag innan man skall sova och känna att man gjort två vettiga saker, jobbat och tagit hand om sina barn. Inget är väll så skönt som att vara ledig en dag när man väl jobbar?  
 
Sist jag var mammaledig öppnade vi bageriet..nu är det i full rullning och frustationen över att varje dag vinka av Johan för att ta fram typ dammsugaren får mig att känna avund och frustation och det gör inte mig till en sämre mamma, snarare så är det bara jobbigt för mig själv. Dom första två gångerna var jag rädd att när jag väl började jobba så skulle jag i efterhand ångra att jag inte njööööt av mammaledigheten som alla sa, men tvärtom så har jag alltid känt att det inte varit något för mig och känt mig väldigt lycklig när jag börjat jobba igen. Denna gången vet jag att jag behöver inte gå med de där tankarna och känna skuld över att jag inte tycker det är roligt, det är fine! 
Jag orkar inte heller försöka knäcka rolighetskoden eller komma på hur jag skall göra för att det skall kännas kanon! Utan jag har i min tredje mammaledighet enkelt bara konstaterat att så här är det, och det är OK! Jag får tycka såhär. Det är ok när folk frågar om det är mysigt hemma att säga -Nej!, Jag längtar efter att börja jobba! 
Jag tror att många mammor och också pappor för den delen känner såhär men det är totalt förbjudet att säga det! Men det tycker inte jag och dessutom vet jag att jag är en fantastisk mamma, så det är så! Men nu längtar jag VERKLIGEN efter att få börja jobba igen!
 
Nu skall jag ut och Hoppa i lövhögar med kidsen, det till skillnad från att dammsuga tycker jag är väldigt roligt! 
 
 
 

Öppnar på torsdag

Godkväll!!
 
Vi ligger i vardagsrummet på golvet och målar hyllor, just precis nu känns det sådär lagom kul!! Eller förresten, fel av mig, Johan står prydligt och målar över två bockar och JAG ligger som en säl på golvet och målar ostrukturerat! Vi håller ju på att renovera och fräscha upp butiken och som vanligt så tar allt lite längre tid än man först tror men vi kommer få färdigt..man får bara utnyttja dygnets alla timmar. Det kommer verkligen bli en förändring, kul! Hoppas ni gillar det, och ja, vi med för vi vet knappt själva hur det kommer se ut, det är lite så vi jobbar, följer känslan som man har för stunden!
 
Men för alla er som längtar och väntar så öppnar vi alltså upp på torsdag kl 7.30 och hälsar alla hjärligt välkomna tillbaka igen! 
 
/My 
 
 

Semesterlunk & öppningsdags snart

Hallå på er!
 
Jag vet att det varit lite inläggsfattigt under våren, det har varit en stormig vår i våra liv, hänt mycket och vi inledde sommaren med att min mamma lämnade oss alldeles för tidigt i livet precis samtidigt som vår lilla bebis kom till världen vilket var en jävla krock för både psyke och hjärta. Därför har denna sommarstängning varit extra skön för oss alla i familjen och vi har samlat lite kraft! 
 
Nu är det dock snart dags att börja baka igen, kul!!! Jag och Johan kommer varva bebisliv med bageriliv, det blir perfekt! Nästa vecka öppnar vi upp och kör vi igång men inte förrän på torsdagen, anledningen till det är faktiskt att vi skall fräscha upp hela butiken, måla om och dessutom till mångas glädje bygga om så att vi kommer få rum med 6 sittplatser inomhus!! Det är vi jätteglada för eftersom det tillför en skön känsla och butiken blir mer levande!
Vi hoppas att alla ni har haft en fantastisk sommar och att ni är taggade och brödsugna till tusen när vi öppnar igen!!!!
Dessutom kommer hösten bjuda på en annan spännande/läskig sak...HUUA!!!!!!! 
 
/My
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inlägg 5, Bloggstafetten

Jag stod med honom i mina armar och tänkte…nu dör vårt barn…

Jag var hemma på min vanliga arbetsplats igen. Jag testade allt mellan himmel och jord, jag hade så mycket inspiration. Det brann i mig, jag beställde torkmaskiner och råvaror från hela världen. Mina chefer tyckte nog jag var pesten, jag var tjatig och girig, ville ha allt jag sett. Varför kunde det inte vara som utomlands, varför kunde inte vi vara 10 pers som stod med desserterna, jag vet ju varför, för att utomlands står alla och jobbar i princip gratis, den mentaliteten har vi inte i Sverige. Jag gjorde alldeles för avancerade desserter för vad jag hann med, levde på gränsen varje kväll, skulle det funka? Jag levde på jobbet…jobbet var mitt hem och älskade det..men det var dags…Jag skulle vidare…

Jag flyttade från Halmstad till Göteborg två dagar innan julafton. Göteborg var aldrig något för mig..jag satt i min lägenhet som jag själv tapetserat med olika tapetlängder och lyssnade på sorgliga låtar när jag inte jobbade. Jag levde på isbergsallad med dressing, hade ingen soffa utan satt på små kuddar på golvet. 

Göteborg var inte min stad men jag ångrar aldrig att jag flyttade dit. I ett kök träffade jag honom…jag blev kär. Han gjorde mig lycklig. Killen i sotarmössan var Johan och vi drog från Götet till Stockholm i Augusti. Vi packade in oss i en miniskåpbil och åkte vår väg.

Han stod på Lux Stockholm och jag stod på Fredsgatan 12, vi bodde i en andrahandslägenhet i ”Sumpan”. Vi jobbade om varandra jämt. När Johan var ledig på helgen så jobbade jag från tidig morgon till sent ut åt natten, bussen hem tog en evighet och jag brukade komma hem i ”gryningen”. På söndagen var jag ledig…då sov jag till långt ut åt kvällen, när jag vaknade frågade jag vilken tid det var… Andra helgen var jag ledig då var det Johans tur. I veckorna sågs vi inte heller men vi visste hur det var, båda brann för samma sak, vi förstod varandra. Det var aldrig någon som gnällde över att vi aldrig sågs. Jag såg honom och han såg mig.

Fredsgatan 12 var galet, det svåraste jag gjort just prestationsmässigt men också det jag är mest stolt över och något som jag ser tillbaka på som en väldigt rolig tid i mitt liv. Vilket gäng vi var och alla körde. Paul Svensson stod i luckan och ropade  -frikostigt men elegant ! Han vände och vred på  bladen och vad han än gjorde så blev det bättre än vad man själv gjorde…jag lärde mig mycket av honom. Jag fann en fantastisk vän i killen som stod och skrek -KÖÖR TILLS NI DÖÖR!!!!!Det var Christofer Ekman. Danyel Couet gav mig den finaste komplimangen jag fått…publicerad i Expressen och allt…den tar jag fram ibland och läser…Alla som jobbade där under den tiden har framgångsrika karriärer och restauranger idag och jag är stolt över att ha jobbat med var och en av dem.

En dag började mina armar att blöda från sår som uppstod…de sa att jag var var allergisk mot rostfritt…men testerna visade att jag inte var det…de trodde att det var en kombinationsallergi. Att det var stressen som utlöste den. Jag virade lager på lager med bandage runt armarna under service, på natten när jag kom hem så stod jag i duschen och klippte upp dem och de satt fast i såren, golvet i duschen blev rött av vattnet som rann ner i golvbrunnen. En dag sa Paul till mig… -Du får inte jobba kvar här, jag kan inte se det länge! Jag grät i trappen…jag hade ju hittat hem…jag var ju nöjd nu...jag ville inte lämna av några jväla sår...

Jag började på Lux dessert och Choklad…samtidigt som vi köpte vår första lägenhet inne på Kungsholmen. Tänkte att om jag inte kan jobba med rostfritt så får jag jobba med plast och marmor. Det var så annorlunda, restaurang och konditori. Man tvingades tänka helt annorlunda. ”Service” försvann och man jobbade för att hålla uppe ett sortiment i butiken istället för att preppa till kvällsservice på restaurangen. Ted Johansson som ägde Lux Dessert och Choklad har jag mycket att tacka för. Jag minns speciellt första gången jag skulle temperera choklad -var är termometern sa jag. -Vad skall du ha den till? sa han. Han litade på sina egna läppar istället för termometern. Jag hade aldrig tempererat med läpparna? Han gav mig termometern, den var sölig på att visa tempen och jag ville skylla på termometern när det gick åt helskotta. -Så, då använder vi inte den mer sa Ted och skrattade.

En dimmig septemberkväll i duggregnet satt jag och Johan på klipporna i Fredhäll och åt skinkmackor och lyssnade på 60-talshits genom min lilla rosa radio jag fått i julklapp. -Du skall bli pappa, sa jag till Johan. Vi grät av lycka i dimman.

Vi väntade och längtade efter vårt barn. Jag spydde 10 gånger om dagen i fyra månader. Jag minns att jag inte vågade berätta för kockvännerna att vi skulle ha barn för jag var livrädd för att behöva försvara mig som yrkesmänniska. Att de skulle säga..ja ha..nu är det över för henne, nu skall hon bli mamma. Jag har aldrig direkt jobbat med en tjej i Sverige och det var alltid dem som ”tog hand om barnen” och männen som jobbade järnet på restaurangerna. Jag ville vara både mamma och ha en ”karriär” i restaurangbranschen.

-Stenen släppte den kvällen Paul ringde..han skulle fråga om jag ville vara med på något. Jag berättade att jag skulle bli mamma. -GRATTIS, VAD ROLIGT, BARN ÄR LIVET, sa han till min stora förvåning. Det var så fint!

Kl 11.54 den 18 maj 2009 kom Lykke Agda Mai Ingeborg till världen, hon låg där i min famn, hon såg vansinnig ut…en Mini-My var född. Vi älskade henne mer än något annat och för första gången fanns det något som var viktigare än min prestation. Jag blev tvingad att komma ner på jorden. Hon var viktigast men det betydde inte att det som drev mig var oviktigt. Jag behövde hitta balansen.

Vi flyttade hem till Halmstad i feb 2010, vi hade hittat vårt hus och vi skulle förverkliga vår dröm om vårt egna ställe. Vi var naiva..vi trodde att vi kunde göra allt på en gång…det kunde vi inte…Johan tog vid när Lykke var 9 månader, han hade 8 månaders pappaledighet framför sig. Jag skulle börja jobba igen, det hade kliat i fingrarna så läge… jag kom tillbaka till Akvarell igen efter flera år borta. Jag jobbade från eftermiddag till kväll tis-lör varje vecka. 8 månader gick fort och vi kastades ut i verkligheten där båda skulle jobba i restaurang och fixa dagistider och ge kärlek till ett litet barn. Det var någonstans här som jag började kriga…kände mig så missförstådd. Ville att alla skulle tänka som jag..se det jag såg..jag blev så besviken när det inte blev som jag tänkte..det var ju jag som skulle leda nu, det var jag som stod med nederlaget på natten för att något gått fel..det var inga stora saker..det kunde handla om en tallrik som jag tyckte blev ful som gick ut till en gäst..för mig var det hela världen… Jag sov inget..Lykke vaknade kl 3 varje natt när Johan gick upp för att baka. Han jobbade morgon/dag och jag jobbade eftermiddag/kväll. Vi sågs en gång i veckan…jag kände att vi misslyckats som familj..men ingen var arg på någon..vi förstod båda varandra…

Den där natten när jag plötsligt glömde bort hur man körde en bil..den där natten då jag stod i vägkanten på 26:an…då hade jag slagits i mitt egna krig alldeles för länge..vi hade kämpat för att få ihop det.

Lykkes syskon låg i magen, han föddes en kall januaridag. Han var det finaste pojke vi sett…Cornelis fick han heta…Han skrek i månader och jag låg hemma och spydde av migrän och sömnbrist. Lykke tyckte att vi var skit, hon gaddade ihop sig med Cornelis. Det var han och hon mot oss.

Johan tyckte det var läge att öppna eget nu…jag stod bara och stirrade på honom med mitt bleka ansikte…Det räckte för honom nu, han hade tröttnat på att slita för andra..vi kunde ju lika väl slita för oss själva…Jag tyckte det var helt fel läge men Johan kände att tåget höll på att gå och han var tvungen att hoppa på…jag skulle komma efter när Cornelis var stor nog att börja på dagis. Han var beslutsam.

Johan började renovera vår lokal dagen efter han slutat på sitt jobb. Han låg inne i mörkret bakom pappen och slet i en månad, ibland kom familj och vänner och hjälpte till. Det var juni och sommar, vi åkte och hälsade på med mat i bageriet! Om jag i efterhand vetat hur första månaderna skulle bli hade jag gjort allt för att stoppa Johan den där gången..men vi visst ju inte. Vi kastade oss ut i det ovissa. Vi skulle ÄNTLIGEN ÖPPNA VÅRT LILLA SURDEGSBAGERI. Feldts Bröd och Konfekt, butiken/bageriet som skulle gör allt på riktigt, inget fusk och inget snusk. Nu är jag galet stolt över vår butik..just då var allt kaos.

En dag när Lykke var på dagis slutade Cornelis andas hemma framför spegeln, vi lekte något och plötsligt så bara slutade han…Jag stod ute i trädgården och slog 112..jag visste inte var vi bodde…jag angav adressen till stockholm. Jag stod med honom i mina armar och tänkte…nu dör vårt barn, barnet som jag burit och fött..han dör nu…och jag skall ringa till Johan och säga att vi har bara ett barn kvar…Jag var så förbannad på mig själv för att vi flyttat till Oskarström…för att den där ambulansen var 13 minuter bort..det kändes som att den aldrig kom. Cornelis började andas igen…men kippade efter luft..jag har inga tidsbegrepp alls…

Ingen visst varför det hänt men vi åkte ett par gånger in och ut med ambulans den månaden. Johan låg bakom pappen och jag satt upp på nätterna och hade handen på mitt barn..kanske skulle det hända igen..i sömnen…jag blev beroende av att känna hans värme…Dagen vi skulle öppna låg vi uppe på sjukhuset…de hade hittat ett tarmvred på Cornelis. Jag låg och grät på sjukhussängen…-Vad är det som är värst sa barnläkeren(som numera är en flitig stammis)? -Jo det är att vi håller på att öppna ett litet surdegsbageri idag…det är vår dröm och här ligger jag med Cornelis.

Det var kaos i flera månader…angenäma problem tyckte såklart alla..att ha för mycket att göra…vi var/är så otroligt tacksamma för att det strömmade kunder till vår lilla butik men i efterhand fattade jag inte hur vi som familj klarade av det…Johan var mentalt och fysiskt utpumpad. Han dör nog snart han med tänkte jag ibland… vad gör jag då? Vad skall jag göra med huset, bageriet..vad skall jag säga till barnen…

Men Johan och jag vi fixar allt tillsammans. Jag är så stolt över vårt bageri, över Johan, över våra barn och över mig själv…att vi gjort denna resan..tillsammans. Jag är så stolt över dem som jobbar hos oss, som varje dag slåss med oss för det jag och Johan tror på. Jag är så tacksam för att det funkade, tacksam för alla kunder som kommer varje dag, alla trevliga, fina och vänliga människor och vi är ödmjuka i framgången…

Välkomna till vårt lilla surdegsbageri Feldts Bröd och Konfekt. Det ligger gömt under byggställningarna på kasten Rönnowsgatan 10. Saffransbullarna är ”to die for”. Många undrar varför vi kör sommar-  och julstängt och varför vi har tagit beslutet att stänga alla röda dagar, det undrar inte jag eller Johan…för vi vet…

Vi vet att vi äntligen är värda att få vara lite lediga tillsammans ibland. Det är dags nu…att ta hand om sig själv och de sina… Detta är ju vårt livsverk…inget vi skall gå vidare ifrån om ett år eller två.

/My

Johan i ett kök i Göteborg och min randiga receptbok 

Jag och Ekman på Fredsgatan 12, jag med bandage runt armarna…
 
VI firar påsk i nya lägenheten med fredsgatan gänget, Mage som äger Gro i Stockholm nu tillsammans med Henke, körde en tårtning och mina sår på armarna har börjat läka.
 
 
 
 
 

 


Inlägg 4, bloggstafetten

Tur att staden som alla älskade fick mig att förstå…förstå vad jag älskade…

.........

Sensommaren kom, det var fortfarande 2006. Jag satt på ett flygplan på väg mot New York…jag var så hungrig på mer. Jag hade hunnit bli 21 år gammal och den där listan, ”50 best restaurants in the world” lockade mig. Jag skulle till allihop! Det var väl inget fel med det? Folk trodde ju på mig, de sa -du kommer att bli något när du blir ”stor”. Jag kunde ju inte göra dem besvikna, vad skulle de säga om jag inte blev något..om jag blev kass! Nej, jag skulle allt bli något. Jag hade en hatkärlek till maten…jag älskade den, den drev mig men jag var rädd för att misslyckas…jag kunde ju inte allt..jag trodde att man var tvungen att kunna precis allt vara lyckad. Jag plöjde info och fakta, hur var ett ägg uppbyggt, vad hände i fisken i olika temperaturer men ändå tyckte jag aldrig att jag kunde något.

Mitt kontokort hade knäckts på mitten några dagar innan jag skulle åka, jag hann precis få ett nytt men koden hann aldrig komma fram. Tjejerna som skulle hyra min lägenhet fick skicka den till mig på sms. Jag hade ju med mig 100 dollar i kontanter.

Vi flög in över staden och landade. Jag stod där på JF Kennedy airport och tänkte shit..nu börjar det! Jag tog en taxi, kom fram och gick och köpte ett tunnelbanekort för en månad framåt. Mina pengar var i princip slut. Jag hade hyrt ett rum hos en dam mitt på Manhattan. Hon var galen, jag var rädd för henne från första stund. Hon kunde se mina mörka krafter, sa hon. Jag var inte god. Nej det må hända att jag satt inne på mörka, oanade krafter men vad satt hon inne på då?  Hon var ju inte klok. Hon berättade att jag fick inte ta livet av mig genom att hoppa från balkongen för då kunde hon åka på böter. Det fick jag lova. Jo då, jag lovade. Över min säng hängde ett gigantiskt foto av hennes ansikte..fotot var säkert femtio gånger sjutio cm. Jag grät när jag packade upp mina saker, hade med mig små foton på min familj som jag satt upp. Skulle jag bo här…shit vad ledsen jag var…jag undrade vad jag gett mig in på just där och då, jag kunde inte somna den kvällen, det blev helt fel med tiden.

Jag åkte tunnelbanan till Daniel Boulud´s restaurang ”Daniel” dagen efter, den var rankad högt på världslistan..jag minns faktiskt inte vilket nummer, vi började runt 07 på morgonen. Det var ett 50 tal kockar som stod och jobbade disciplinerat. Jag var rädd för Daniel, hade hört att han var lite galen. Han skakade min hand hårt när han hälsade. Jag stod i en källare och körde på tillsammans med 10 andra kockar, mest Fransmän. ”The Pastry” låg där nere och det var otroligt coolt och stort mot vad jag var van vid.

Efter 10 timmar var det dags att käka lite innan kvällsservice. Vi fick fjärilspasta som flöt i ett grumligt vatten. P-maten var verkligen usel i New York. Jag var sjukt jetlaggad när det var tid för att öppna restaurangen. Vi tog med oss all ”mise en place” upp i det stora skinande köket. På långa rader hängde de blanka värmelamporna och allt koppar hängde välpolerat på väggen. Inne i ett litet grönkaklat ”bås” höll pastry till. Rakt utanför fanns en trappa som ledde upp till en ”glasbox” som satt fast uppe i taket. Som ett litet loft. Där uppe satt Daniel och kikade ut så att allt gick rätt till. Plötsligt skär sig den enda tjejen som jobbade i varmköket. Hon står och hackar något när det händer, plötsligt har hon satt kniven rakt över alla fingrarna på vänsterhanden. Blodet pulserar ut från fingrarna och uppe från glasboxen hörs en dörr smälla igen och med klampande, snabba steg kommer Daniel nerrusandes och vrålar på den stackars tjejen. Det var över för henne. Shit, inga snedsteg här tänkte jag!

Vi höll oss i båset och ibland kom han och kollade så att allt var under kontroll. Pulsen gick upp i max när han stod och stirrade på mig medan jag äggade glass med skeden. Är de perfekt, är de perfekt, inga kanter, inga hål, shitshitshit. Han sa inget, phu. Min första dag var jag livrädd även om de jag hade runt mig i båset var snälla och vänliga.

Jag åkte hem, natten hade hunnit bli tidig morgon, kl var 03.30 när jag kom in genom dörren och jag möttes av damen som stod och stirrade på mig i hallen. Hon sa inget, hon stirrade och vände sig om och gick. På alla hyllor satt det dockor av porslin, jag tyckte de stirrade på mig de också, vilket ställe. Jag gick in och la mig på sängen, hann knappt somna innan kl ringde igen.

En stund senare stod jag i köket igen. Det var kul där nere, jag lärde mig massor och alla var så otroligt snälla. Vi körde på och när natten gick mot morgon så tog jag tunnelbanan hem.

Daniel var stängt i två dagar, dagarna runt ”11 september” hade kommit. Damen satt och grät när jag kom upp, hon berättade hur hennes lägenhet som vi nu satt i var täckt med svart damm, säkert 10-15 cm när hon fick tillgång till den igen efter att tornen rasat, hur solen sken den dagen och hur paniken steg i staden. Huset låg väldigt när ”ground Zero”. Skulle jag trösta den otäcka damen…eller skulle jag gå. Jag lyssnade och sedan gick jag, jag var så hungrig att jag hade ont i hela kroppen. Jag hade fått koden dagen innan och skulle gå och ta ut pengar för att handla. Vart hade mitt tunnelbankort tagit vägen? Hade jag tappat det? Fan! Jag gick till närmsta bankomat, tryckte koden, den var fel. Tryckte en gång till, fel igen. Kollade mitt sms igen, tryckte, spärrade kortet.

I panik ringer jag min storebror hemma i sverige. Det är helg och bankerna är stängda, ingen kan hjälpa mig. Bankerna i New york är också stängde eftersom 11 sep just då i alla fall var den rödaste av rödaste dagar. Vad skall jag göra? Jag har aldrig i hela mitt 28 åriga liv känt mig så liten och ensam som just då. Jag stod och tittade upp i himlen som syntes mellan alla skyskrapor, tänkte att nu vill jag inte var här mer, nu vill jag hem!

Men ja åkte inte hem…jag gick hem till den arga damen och bad att få låna en slant till mat. Det fick jag inte, hon berättade för mig att små snorungar som jag som inte haft det tufft i livet, de tror att de kan få allt serverat när ett problem dyker upp. Man får lösa sina egna problem. Så är det kanske men..jag vet inte..jag tyckte i alla fall inte att det var särskilt hyggligt.

I två dagar drack jag vatten och åt av en påse plommon jag hade råd med. Sedan gick jag iväg tidigt på morgonen utan mitt tunnelbanekort med all min packning. Jag gick där ifrån och jag tänkte aldrig komma tillbaka….

Men det gjorde jag ju såklart, var skulle jag annars ta vägen? Jag tog inte mod till mig den dagen att be om hjälp på restaurangen. Det gick en dag till och när natten kom gick och gick och gick jag, staden var vaken, syrenerna tjöt och jag minns ett så starkt minne där det stod en dubbelsäng på gatan med några hemlösa i som låg och sov? Den stod i ett berg av sopor. Antagligen skulle sopbilen hämta högen på morgonen, jag vet inte men den försvann sedan i alla fall.

Jag flyttade till Brooklyn ett par dagar senare..jag tog mod till mig och berättade för en tjej som jobbade på Daniel. Hon erbjöd glatt deras tvåsittssoffa och lån av pengar till ett nytt tunnelbanekort. Taget, sa jag!

När jag ser tillbaka så kan jag inte riktigt förstå..hur svårt kunde det vara men där och då kändes allt omöjligt, jag minns till och med att min mobiltelefon inte fungerade att ringa till Sverige med sedan och jag stod i en telefonkiosk och skulle ringa med några slantar jag hade kvar, de räckte till 40 sek ungefär… jag ringde hem och min lillebror svarade, han var inte så gammal då.

-Får jag prata med mamma, snabbt sa jag

-Nej jag skall mata mina djur nu, hej då! Klick!

Jag minns frustationen över att inte kunna gå till en bank och ta ut pengar från kontot. Det var inte på tal om att be att få gå ifrån jobbet för att lösa privata problem, man ville visa att man var att räkna med och man ville prestera varje minut.

Jag åkte till New York för att arbeta på fyra olika restauranger. En tid senare stod jag på en ny restaurang i ett växthus med AC och tempererade choklad och gjorde bakelser. Pastry´t låg i just ett sådant, märklig men cool känsla att stå och jobba samtidigt som man såg stjärnhimlen. Men det var något som inte kändes bra, det kändes så starkt i hela kroppen…just där och då gick det upp för mig…jag tycker inte att detta är roligt..jag var besviken. Det skulle ju vara topp 10 i världen, jag skulle ju älska att vara här..varför stod jag och spritsade lila bakelser med strössel på? Det stod ju på en lista… det skulle ju kännas helt fantastiskt. Jag vill inte spritsa bakelser med strössel på…dom var inte ens goda..de var svulliga och alldeles för söta.

Det gick upp för mig att bara för att något stod på en lista så behövde ju inte jag tycka att det var skitkul. Jag kanske tyckte det var roligare på andra sidan havet, på en annan restaurang..jag kanske inte skall gå efter en lista..jag kanske skall gå efter hjärtat..jag kanske skall lära av dem jag ser upp till och inte från dem som andra ser upp till och tycker är bäst. Jag tillät mig själv att vara besviken, det var befriande… Det var befriande att byta restaurang…att börja på WD50 i andra delen av staden. Det var roligt, det var fantastiskt…men det är en annan histora.

Jag lämnade New York med minnen av restaurangkök, den arga damen och den lilla blå soffan…jag minns mannen som var hög på något, han spelade gitarr lika dåligt som jag, det vara bara han och jag i tunnelbanevagnen som var på väg till Brooklyn kl 04.00 på morgonen. Jag minns att jag inte vågade titta upp, kanske skulle han döda mig! Kanske ger jag New York en chans till i framtiden, som semestermål…men varje gång jag tänker på den staden så får jag en känsla av tyngd över mig, den tynger mig..ligger som en besvikelse över hur jag kunde vara så dum och tro att en lista kunde göra mig lycklig…men kanske var det också tur?

Tur att staden som alla älskade fick mig att förstå…förstå vad jag älskade…

Ps. Den lila bakelsen med strössel på…var en cupcake. Det var första gången jag såg en och sista gången jag gjorde en. Jag har en dålig relation till cupcake, jag vänder på böcker som har dem på framsidan. Ni kommer aldrig att få en cupcake av mig, nu vet ni varför!

 

 
Jag och raffael nere i källaren
 
Jag och Daniel Boulud i egen hög person. Jag minns hur rädd jag var för att fråga om en bild. -kommer han att säga nej frågade jag Dominiqe? Jag var skitig och svettig och jag trodde jag skulle få en utskällning för det..men det var min sista dag och jag ville så gärna ha den där bilden. Det fick jag ju, ni ser ju hur mysigt vi ser ut att ha det;) Jäkla smilfinkar båda två när kameran kom fram! När den slocknade så sa han tack för den här tiden och gick upp i sin glasbox igen och jag stod kvar med en maxpuls! Så besviken jag var när jag såg att bilden blev suddig…
 
 
 
 
 
 

 


Tidigare inlägg

www.brodochkonfekt.se
RSS 2.0