Kasten Rönnowsgatan 10, HALMSTAD 035-121660 Öppet: Tis-Fre 09.00-18.00 Lör 09.00-14.00

Inlägg 3, Bloggstafetten

Fast utan känslan att man vill något..så har man ju inget ändå?

Det var januari, år 2006. Jag hade tjatat mig till en praktikplats på The Fat Duck som låg i en liten by utanför London. Den var världens bästa restaurang det året och jag ville ju så gärna komma dit och lära mig. Det var 6 månaders väntan för att få komma och jobba gratis. I vår värld ber man om att få jobba gratis i utbyte mot kunskap, kunskap från dem som är så mycket bättre än en själv.

Det var januari och jag var 20 år gammal och jag var så taggad (och nervös). Jag skulle visa dem hur framåt och snabblärd jag var och jag skulle lära mig massor. Två dagar innan blev jag så otroligt förkyld, jag satt på planet och när det gick ner för landning så smällde det till i öronen, det gjorde så fruktansvärt ont, jag började lipa på stört, tänkte nu sprängs kraniet.

Jag kom fram till Bray, världens minsta lilla by…låg verkligen tre-stjärniga The Fat Duck här? Det var ju bara en sväng och några hus och en pub. Jag skulle vänta i den där baren, vi hade ju en uttalad tid, han som ägde huset jag skulle hyra ett rum i och jag. Det kom aldrig någon, jag satt där så sjuhelvetes förkyld..det hade börjat spränga i bihålorna..det var en inflammation på G. Jag åt vinäger-chips och lyssnade på Per Gessle i lurarna..jag satt där till långt ut åt natten innan det kom någon och hämtade mig. Dan hade varit på p-fest i London och jag fick tillslut åka i hans lilla bil där han satt och fes och rapade.

-Här skall du sova, sa han och pekade på några plankor med en madrass på bakom en soffa.  -Ja, ha, tack då sa jag och somnade. Kl 07.00 dagen efter stod jag redo och uppställd på Fat Duck´s bakgård.  Jag hade bytt om i det lilla skjulet som fanns där ute och lagt mina kläder ute i kylan. Jag var så sjuk att jag trodde jag skulle svimma, feber och bihålsinflammation. Varje gång jag böjde huvudet framåt svartnade det för ögonen. Det skulle jag såklart ALDRIG VISA! Att visa sig vek första dagen var totalt uteslutet, inte någon annan dag heller för den delen. Dessutom var jag ju tjej…den lilla svenska tjejen som bara var 20 år, kunde hon verkligen visa att hon kunde något där bland de 30 killarna som stod i köket?

Jag skulle stå i ”prepp-köket” på andra sidan gatan just den dagen. Det var bara 10 plusgrader där inne eftersom det tillreddes så mycket råvaror. Jag stod där inne och skar och skar från sju på morgonen till sent ut åt natten. Allt skulle vara på millimetern, vi stod med linjaler om mallar. Jag var otroligt faschinerad. I kylen hängde 100 blodduvor med fjädrar och allt som skulle fixas..jag minns hur vi stod och skrapade ur dem med fingrarna och hur jag klöktes i smyg, det var första gången jag hanterade hela fåglar. Ovanpå preppköket låg labbet…dit ville man! Jag körde på som tusan..ville visa att jag var någon som verkligen ville detta. Jag ville inte vara en av dem andra eleverna som stod i andra hörnet och suckade och sträckte på sig för att det var kallt och jobbigt. Jag ville vara den som alla ville lära något. Då gäller det att bara köra, köra, köra så snabbt och noggrant man bara kan.

När dagen var över gick jag hem de knappa 30 minuterna i mörkret och la mig på madrassen och deckade. När klockan ringde kl 06.00 dagen efter ville jag dö, jag trodde inte att jag skulle kunna ställa mig upp. Jag tog på mig långkallingarna, tröja under kockrocken och dubbla strumpor eftersom jag frös så mycket dagen innan. Så gick jag…

-Du skall observera idag (det fick man göra för att se hur de jobbade innan man själv fick göra något i köket), sa Souschefen nästa dag. -okej, kul sa jag, var då?                                                                                                                      -Där!! Så pekade han på ett litet hörn i VARMKÖKET, bakom en dörr, ganska nära spisen. Jag vågade aldrig be om att få gå och ta av mig ”understället”

Jag stod där  till det var över på natten och svettades. Har ni någongång försökt att stå still på samma plats en längre stund? Det är kämpigare än man kan tro..man blir så väldigt trött av att stå still och inte få jobba. Ibland fick man springa ut till vackmaskinen ute på gården och insupa kylan samtidigt som man vackade något, jag stod där ute i skjulet och slog mig själv på kinderna.  -Vakna nu, My, skärp dig… skit i att det gör ont överallt…bara fem dagar kvar sedan är du ledig en dag och kan ta dig till en doktor och få medicin.

Det var mina två första dagar på The Fat Duck. Dagen efter kom souschefen, han skulle till apoteket och frågade om jag eller någon annan behövde något. Det kändes som att en högre makt läst mitt inre när vi satt i mini coopern mot räddningen. Jag köpte några röda tabletter och kom sedan ur dimman som jag levt i i två dagar.

Jag stannade där i ett par månader och det stället alltså!!!!!! Vad jag har mycket att tacka dem för. De väckte allt i mig! Dem lärde mig att allt hänger ihop, att man äter med alla sinnen och hur man kan lura munnen med ögonen. De lärde mig VARFÖR saker blir som de bli, inte bara hur man skall göra. Ofta så lär man sig HUR man skall göra men inte vad som händer när man gör det. Ofta när man blir tillsagd att göra något och man frågar varför så får man ofta bara svaret -för att det är så man gör. Heston(som ägde Fat Duck) stod ju för ”dem molekylära läran om matlagning” De gick in på molekylär nivå för att se vad som händer med råvaror och hur man skall göra för att uppnå ett önskat resultat..det var sådant de höll på med i labbet ovanpå preppköket. Det fanns både den ena forskaren och den andra där uppe.

Det blev så hypat en kort tid där efter och många sa att de höll på med ”molakylär matlagning” Vad många gjorde (inte alla) var att de slängde i en massa pulver och olika konsistensgivare och så visp så lagade man mat på en molakylär nivå. Då gick Heston ut och förklarade den ”molakylära matlagning”  död! Han ville förtydliga att det var den Molakylära LÄRAN som var det som de höll på med.

Det finns så otroligt många roliga stunder..och jobbiga såklart men allra mest roliga som jag tänker på när jag tänker på mina månader där borta. Jag minns när det kom tryffel för en miljon kronor som vi frös ner med flytande kväve och körde till drottningens privata förråd för förvaring. Jag minns hur jag pudrade ner HEEELA labbet med florsocker för att jag var korkad nog att tro att jag kunde sikta florsocker genom att dunka på en ”strutformad sil” som man gör med en sås tex..jag minns hur de bara stod och stirrade på mig när de kom tillbaka upp efter att varit borta en stund, jag minns hur jag fick putsa av alltihop i timmar. Jag minns hur mycket näsblod jag hade för att jag var så trött, hur jag kunde vakna i en blodpöl i sängen på morgonen. Tillslut fick jag åka och bränna näsan på sjukan en ledig söndag..den blev helt svart. Jag minns hur jag ville vara snabbast på att öppna de där förbannade 100 ostronen varje morgon, de platta extra svåröppnade, jag minns blåsorna i händerna och hur ont det gjorde men hur glad jag blev när jag slog rekordet. Jag minns när jag tappade ”den svarta dyra stenen” i golvet och hur köksmästaren kastade den i papperskorgen trots att den inte gick sönder, som jag skämdes. Jag minns hur stolt jag var när jag körde i köket och hur kul det var att vara en av dem som fick beröm för att kvällen hade gått kanon. Jag minns hur trötta och bleka alla var men också hur taggade och stolta de var, hur alla ville åt samma håll, att prestera det bästa de kunde. Jag minns känslan av att åka hem, hur jag grät på planet för att jag skulle just hem. Jag minns hur jag ställde alla frågor jag kunde komma på i flera år efter min tid på Fat Duck och hur jag alltid fick väl utförda svar. Det gör jag fortfarande ibland när jag undrar något.

Jag minns en dag för nästan exakt ett år sedan, hur jag läste i tidningarna om två stjärnkockar från The Fat Duck som dog i en trafikolycka i Japan när de var där i jobb. Jag minns hur sorgligt det kändes när jag tänkte på att Jorge och Magnus dog i en taxi efter att blivit mosade av en buss där nere efter att stått i ett kök och kämpat och kört på de senaste 8 åren…att de inte fick leva mer… Att det bara tog slut. Jag minns den meningslösa känslan att man kämpar för att bli något, att man sliter ut sig själv för kärleken till maten.

Fast utan känslan att man vill något..så har man ju inget ändå?

 

 

Inlägg 2 Bloggstafetten

 

Hur skall ni lösa detta..sa den lilla näsan…

Det finns något som gör att jag och Johan bara står och stirrar på varandra i ren panik! Det är något så oskyldigt som en liten barnnäsa som börjar rinna, det där lilla ”snörvlet” . Den lilla näsan som säger -mamma och pappa, ni måste stanna hemma nu, ni kan inte jobba…inte i morgon och kanske inte dagen efter heller…Sedan känns det som att den lilla näsan hinner att hånskratta åt oss en stund -HAHAHAHA MAN FÅR INTE LÄMNA SJUKA BARN PÅ DAGIS, HUR SKALL NI LÖSA DETTA, VA, VA, VA, VA, SVAAAAAAAAARA, HUR SKALL NI GÖÖÖÖÖRA?????? Men bara en liten stund, för sedan ser vi ju..att den lilla näsan sitter på någon som vi älskar mer än livet. Det lilla barnet som jag fött behöver oss, ingen panik nu…omsorg, kärlek och kanske lite glass…

Mamman och pappan löser det..vi pusslar, byter plats, vi fixar..ingen fara…inget skall märkas utåt…det lilla barnet skall känna sig tryggt och älskat och som att det är viktigast i världen när det inte mår bra…det andra barnet som är friskt skall känna sig sett, ompysslat och kanske skall det få komma ut och spela lite fotboll i trädgården, gå på skattjakt och baka lussekatter..i butiken skall det finnas nyrostad Musli och hur var det nu..var det just idag som det skulle göras 100 desserter med? Ingen fara….vi fixar det…ingen panik…

Idag var det min tur att stanna hemma i husets trygga vrå..det snörvlande barnet började i fredags och idag var det piggt igen men den där förkyldningsastman höll det vaket hela natten och gjorde att han behövde en dag hemma.

Att få ihop livet med småbarn och eget bageri är den tuffaste ekvationen jag någonsin försökt att lösa…kanske löser man den aldrig…eller är det det man gör? Är det kanske just det man gör varje dag..ja menar än har vi ju inte försummat våra barn och än så står ju bageriet där under alla byggställningar och doftar gott varje dag, HURRA, vi lyckades..för när vet man om man lyckades? När man ligger för döden och livet är slut..är det då man skall konstatera att vi gjorde det, vi klarade det. Nej, jag hurrar för oss nu, fan vad vi är bra! Johan..du och jag, vi fixar det varje dag..och julgardinerna är uppe, stjärnorna lyser i fönstren. Lykke har fått baka sina lussekatter idag som jag lovade och nu när hon sussar sött mot sin kudde skall jag baka av dem. Pelletspannan som gick sönder idag igen är lagad, Johan svängde inom elda-butiken på vägen hem och köpte den där förbannade fläkten och även om vi blev 2000 kr fattigare så har vi varmvatten igen. Fan vad vi är bra!

 

 
 
 

Inlägg 1 Bloggstafetten

Hejhej!

Jag tänkte kopiera in mina inlägg från min vecka på Hallandspostens bloggstafett julen 2013 i vår blogg för jag vill gärna ha dem sparade någonstans och tycker att de hör hemma här! Så här kommer de i tur och ordning med nr1 först!

 

..........

ENSAM I MITT EGET KRIG!

.........

Jag är en ananas! Är jag en ananas? Bilen saktade in och jag styrde mot vägkanten. Den stannade och där satt jag i mörkret på 26:an...mitt i natten! Jag satt där och jag minns inte alls hur jag skulle göra för att få igång bilen igen och vad var det med ananasen? Drömde jag, somnade jag? Jag var 26 år och totalt slutkörd! Jag slogs själv i mitt eget krig, jag var min enda soldat och på andra sidan stod alla andra. Alla som inte ville som jag, tänkte som jag eller förstod hur jag menade. Jag ville ju bara bli bäst? Måste man inte vara bäst för att lyckas? För att citera Marco Pierre White -in the end its just food, isnt it?

Jag har under mina senaste tio år i livet kämpat för att bli så bra som möjligt för att lyckas med det jag håller på med…att laga mat. Redan när jag var 19 år gammal hade jag bestämt mig för att jag skulle lära mig av dem bästa i hela världen..för bara då kunde man själv bli bäst, eller?

Jag var ihärdig, jag tog mig runt på de bästa restaurangerna i hela världen, jag lärde mig och lärde mig, jag åt information men ingen mat, jag drömde om recept med sov inte..jag jobbade och jobbade och jobbade… Inte en krona tjänade jag men jag blev jävligt rik, rik på något som jag anser är viktigt, arbetslivserfarenhet och kunskap.

Någonstans i en källare på några av New Yorks finaste restauranger gick det upp för mig att jag kanske inte gillar just detta. Bara för att det står på ett papper att detta är topp 5 i världen så är det kanske inte just detta som jag tycker är kul..jag kanske tyckte att det var roligare på andra sidan havet..på en annan restaurang…man kanske inte skall gå efter en lista? Man kanske skall gå efter hjärtat? Jag kanske skall lära mig från dem som jag håller högt och som jag ser upp till. Det gjorde jag…jag har haft förmånen att lära mig från fantastiska kockar och jag har alla dem att tacka.

Men vad händer när man plötsligt är den som skall leda? När alla inte har samma mål, när folk säger till den det brinner i att -det är ok om det inte blir så bra, det är ingen som märker. Man kan inte säga att ingen märker till den som märker och ligger vaken hela natten för att den märkte..jag märkte att det inte blev så bra just där och då, jag var den som låg vaken på nätterna…

Att aldrig vara nöjd är en sjukdom, inte teoretiskt men för den som aldrig är nöjd är det en jobbig sak att bära med sig..Att leda ett krig själv mot andra sidan, den sidan som tycker att jag är den konstiga..som tycker att jag måste lugna ner mig, är tungt. Att se misslyckandet i en enda liten sak istället för att se vinsten i de hundra bra sakerna är en sjukdom för den som ser med de ögonen.

Jag har alltid sett med de ögonen och jag avundas ibland de människor som är nöjda med tillvaron som den är.. jag avundas dem människor som går med axlarna i normalhöjd och som inte ”sjunger” melodier med tänderna. Jag avundas dem som inte biter i skinnet på fingrarna och som inte blir upprörd över lögnaktiga reklamfilmer på tv:n. Jag avundas dem men jag vill inte leva deras liv. Jag vill leva mitt liv..jag vill lyssna på mörka låtar, jag vill gråta och blotta min själ ibland…jag vill tänka att någon när som helst skall säga -HA, JAG VISSTE DET..DU KAN EGENTLIGEN INGETING ALLS!!! För det är då och bara då som jag tvingar mig själv till att bli ännu bättre.

Jag heter My Feldt, är 28 år gammal och har två barn och en man, Joahn…jag har en trädgård som jag överplanterar med blommor varje år för det är vackert och jag gråter när det åskar för det är mörkt och djupt.

Jag äger ett litet surdegsbageri med Johan, Feldts Bröd och Konfekt heter butiken..den ligger i en nergången lokal på en bakgata i Halmstad..den syns inte för den ligger under byggställningar och kranar..jag sparkar i en vägg varenda dag för att butiken inte syns..men det hjälper inte..men det är skönt för själen.

Jag älskar att äntligen äga vårt egna ställe för jag är den enda jag kan bli arg på när jag misslyckas.

Jag heter My Feldt, är 28 år gammal och går alltid med axlarna alldeles för högt!

 

 



www.brodochkonfekt.se
RSS 2.0